”Varför kan jag inte flytta till det här landet?” utbrister min argentinske kompis och lånar mig en skrift från 1972, utgiven av Svenska institutet, Perfil de Suecia, ”Sverige i profil”, där samhället och förvaltningen beskrivs i detalj och inte utan skryt. Samma bok gav samtidigt ut på flera språk, med texter av framstående experter som juridikprofessorn Stig Strömholm och utbildningspolitikens grå eminens Stellan Arvidsson.

Boken skildrar en fungerande välfärd med full sysselsättning och omfördelning av profiten som ledstjärna. Jag förstår att A. vill flytta till det landet som inte finns längre, och jag saknar det själv.

Men det finns en övertalande ton också i dom mest vederhäftiga texterna, och i synnerhet när redaktören Ulrich Herz själv skriver, och till exempel hävdar att klassamhället har avskaffats:

Naturligtvis finns det i Sverige, liksom i alla moderna industrisamhällen, skillnader i levnadsnivå, och även social ojämlikhet. Men det svenska samhället kan inte beskrivas som ”ett klassamhälle”. Det är i sanning svårt att urskilja klassgränserna, och uppdelningen av samhället i tre socialgrupper (de kallas så) som fortfarande framkommer i ett stort antal sociologiska undersökningar, har mycket litet att göra med verkligheten i dagens svenska samhälle. Den relativa enhetligheten i människors levnadsvillkor – en jämlikhet på tämligen hög nivå – är inte bara skenbar. Välfärden är verkligen allmän. Den dagliga kontakten människor emellan, som är tämligen demokratiska – duandet får allt större genomslag – ger intrycket att enhetligheten i samhället inte bara är formell.

Visst är det reklam; visst är det arbete på Sverigebilden, som hade fog för sig och som verkligen fick ett genomslag som varar än i dag ute i världen. Men det är också propaganda, som har stora likheter med den ”information” som öststaterna pumpade ut i alla möjliga språk och kanaler och som pappa prenumererade hejvilt på med en blandning av ironi och utopism.

Men framför allt tror jag att Perfil de Suecia fyller ett inrikespolitiskt syfte. Att det är intern ideologiproduktion. Den svenska modellen har börjat ifrågasättas inifrån, först av vänstern, och tio år senare av nyliberalismen. Skönmålningen, som till exempel alltså retuscherar bort klassamhället, är implicit ett försvar mot en växande kritik av den samhällsförändring som under så lång tid möjliggjorts av produktivitetsökningarna.

1972, och pendeln har redan börjat svänga. Hade samhällsomvandlingen kunnat fortsätta ännu längre (vilket den ju också gjorde, till exempel inom familjepolitiken) eller var det här maximum: en välfungerande tjänstemannastat med instruktioner att utjämna orättvisorna? Hade det kunnat gå därhän att klassamhällets negativa konsekvenser både erkändes och rättades till? Eller finns det gränser för vad en kollektiv (eller kollektivistisk) subjektivitet (”Vi bygger landet”) kan åstadkomma historiskt: maxima i volym och tid?

Det kollektiva framsteget växlades in i berättelsen om personlig framgång. Förvaltningen övergick till att styras av företagsekonomiska principer istället för av politiska visioner, tills den till slut avskaffade sig själv.

Hade det kunnat gå annorlunda? Därom kan jag ge besked, ty jag var (nästan) med. Ja, jag tror det. Om samhällskritiken hade fått en plats innanför politiken och inte blivit dess vedersakare hade det funnits folkligt stöd för en fortsatt omfördelning med politiska medel.

Följande formulering ur Stellan Arvidssons kapitel om utbildningspolitiken hade kunnat få fortsätta vara vägledande: ”Skolan har ett enda uppdrag: att hjälpa eleven att utveckla sin personlighet.”

När jag var liten under dom långa sommarloven vid Norrlandskusten var myggorna majestätiska i sin litenhet. En kunde se dom långsamt flyga bort med magen full av blod; en kunde till och med sitta och se dom suga blod från armen. Snabeln var tydlig.

Dom gjorde sånt intryck på mig att jag vann en teckningstävling för mellanstadiet ”Mitt sommarminne” med en närbild av en mygga. Det var bara det att pappa jobbade på tidningen som hade anordnat den, så jag fick inget pris och inget omnämnande, fick bara veta informellt att jag vunnit. En väldigt bra lösning eftersom själva tävlandet av nån anledning är det värsta jag vet.

Men numera blir myggorna mer och mer osynliga. I princip uppstår myggbetten utan synligt upphov, gärna flera stycken i rad. Och det är inte loppor utan hänger samman med vädret och att ha varit utomhus och t ex barfota.

Aldrig att en ser en mygga flyga bort med sitt eget blod längre. Aldrig att det blir blodsplatterfläckar av smällda myggor.

Det uppkommer nästan automatiskt en fantasi om att dom har bytt strategi efter långa utredningar och analyser. Men det troligaste är att en viss art har ersatts av andra. Och hur läget är på Alnön vet jag inte; kanske regerar dom klassiska myggorna fortfarande.

Ändå, det här orsakslösa lidandet känns väldigt tidstypiskt. Symptom och reaktioner och ingenting annat. Dessutom så kliar dom här nya myggbetten mycket mer fast inte lika länge. Det hinner till exempel inte bli några sårskorpor. Och Xylocain är mycket mer effektivt än ättika.

Pasolini kopplade eldflugornas försvinnande till konsumtionssamhällets triumf, det var en mäktig symbol. Själv blir jag mest trött på att gå omkring och känna mig småmissnöjd både över dom oförklarliga betten och över samhällets obestämda och liksom vaga förfall. Samtidsklådan.

Forntidens stolta myggor inade dessutom och avslöjade sin framfart lika tydligt som ambulanser. Ibland gick det att smälla dom utan att ens titta, utan att ens tänka.

Den allra ruskigaste hypotesen är förstås att immunförsvaret har avskaffat myggorna och agerar på eget bevåg. Men i så fall varför bara mot dom exponerade hudytorna?

Hjulplog från engelsk medeltid

Hamnade oväntat på lördagförmiddags-föreläsning utomhus: arkeologidocenten Anders Ödman skissade upp Skånes ekonomiska historia under sen medeltid, med hjulplogen som avgörande uppfinning; dragen av oxar gjorde den det möjligt att odla upp lerjorden. Men krävde också enorma mängder järn från skogsbygderna: råjärnet samlades in från bönderna, det utgjorde en form av skatt, och förädlades sen i kungliga smedjor. Ett utbyte mellan järnbygd och jordbruksbygd som uppstod i hela Europa norr om Alperna! Arbetskraft behövdes och anskaffades genom handel med trälar från dom slaviska länderna; DNA- och strontiumanalyser på gravplatser visar att en stor del av dåtidens befolkning härstammade från andra sidan Östersjön, vilket även syns på keramik, klädedräkt och ortnamn (Trelleborg). Men trälarnas roll har mörkats aktivt av forskningen, och det är enligt Ödman först nu dom kommer in i historieskrivningen. (Vilket jag särskilt noterade som har översatt en pjäs om Egil Skallagrimssons fostrerska Brák åt Dramaten.)

Ödman har ett skarpt sinne för detaljer och jämförelser som skapar inlevelse, till exempel dom enormt breda vägar där oxarna drog stenblocken på kärror till stora byggnadsverk som Lunds domkyrka – den krävde 67000 ton under 60 år. Fraktvägen lär gå att urskilja fortfarande på Google Earth för den som har den rätta blicken.

Temat för den välbesökta föreläsningen, med ruinborgen som fond, var egentligen slaget vid Helgeån 1025, som finns knapphändigt beskrivet hos Saxo och Snorri, och kanske ägde rum här i trakterna. Eller också inte. Vad som egentligen hände är svårt att ta reda på. Fynd och mätningar berättar en tydligare historia. Och det var den vi fick höra.

Under berättelsen framträdde så tydligt en poetisk bild av plogen som skär igenom jorden och skapar rörelse, ekonomisk dynamik, men också  en uppdelning av folk och regioner. Bortglömd mellanstadiekunskap kommer till liv insatt i ett begripligt sammanhang och blir direkt användbar.

Man är lite gammaldags, och det blir bara värre.

Trodde jag hade tecknat en försäkring på en mobiltelefon, men det jag hade försäkrat var min dyrbara tid.

Det vill säga att vid skada eller förlust få en splitter ny lur inom 48 timmar.

Jag måtte inte ha läst en rad av vad jag kryssade i och betalade en hundring i månaden för i över ett år.

Så när den gick sönder gällde inte försäkringen, eftersom fel simkort – ett annat nr än mitt – varit i bruk vid skadetillfället.

Det gammaldags bestod i att jag trodde att det var apparaten jag försäkrade. Men i den moderna världen existerar den inte utan är fullständigt utbytbar mot en annan likadan.

Det jag betalade för (i onödan) var alltså en försäkring mot ångesten för att plötsligt inte vara uppkopplad.

Och den sjukdomen lider jag inte av. Det är väl också rätt backwards.

Det är såna här händelser som försätter mig i existentialistiskt tvivel. Jag får en misstanke om att varat har blivit sekundärt till registreringen. Att personnumret är viktigare än personen. Att vi alla är ytterst utbytbara apparater.

I världens mitt finns hjärtat, som är en konstruktion, en stor civilisation. Det kan korrumperas (ofta) och det kan nedstörta. Men hjärtat är också en överblick som smärtsamt ser fastheterna och flödena och förfallet, det pågående, tidens invändningar mot allt, dess vresiga anteckningar. Hjärtat är alltså alltid redan i förfall. Men inte dess strävan! Den, strävan, oberoende av material och skick, bär upp nånting, bildar ett valv över ett rum som är ett förrum till nånting vi vet ingenting om.

Hjärtat är runtom kringvärvt av en smutsvacker älv och civilisationen är samtidigt i en mycket långsammare tid översvämmad; den långsamma erosionen pågår överallt, anteckningarna förs i Atlantis.

Utanför tiden finns ingenting. Det är därför vi bara har lov att utforska förrummet –vissa av oss dock i flera dimensioner samtidigt, vissa av oss med tecken som är som föraningar om det där helt andra som vi kanske är på väg till i en helt annan riktning: det där Göteborg de Compostela som vi alla mer eller mindre bor i och vallfärdar till eller förfaller i. Ty ingenting som varder upprest skall stånda.