Irene Wennemo är en av de bästa samtidskommentatorerna, som förenar akademisk stringens och överblick med politisk intelligens. När regeringen fråntog henne uppdraget som utredare av socialförsäkringarna kunde hon skriva en bok istället: Det gemensamma. Om den svenska välfärdsmodellen (Premiss förlag). Och den är väldigt läsvärd, av flera skäl.

Huvudtanken är att den svenska välfärden (och ”den nordiska modellen”) har djupa rötter i hur samhället var organiserat på medeltiden, med socknen som den självstyrande grundenhet som garanterade innevånarnas trygghet och organiserade samarbete. Och det där höll i sig långt in på nittonhundratalet, också de statliga välfärdsreformerna verkställdes på kommunal nivå. Det fungerade väl, och den lokala basen gav legitimitet åt välfärdspolitiken.

Wennemo skildrar de politiska processerna bakom reformerna, och visar att föreningsformen alltid är starkt närvarande, också i hur politiken genomförs. Socialförsäkringarna till och med bygger i hög grad på spontant uppkomna föreningar och kassor, som gradvis inlemmades i statsapparaten, tills de på sjuttitalet ”myndighetifierades” och därmed förlorade den lokala förankringen.

”Sveriges arv av självstyrande kommuner med en deltagande demokrati fortplantade sig in i modern välfärdspolitik.” (sid 216)

Jag vet inte, och kan inte utläsa av källhänvisningarna, i vilken grad denna historieskrivning, som börjar med ändrad familjestruktur och högre giftermålsålder efter digerdöden, är Wennemos egen uppfinning. Men den är sannerligen politiskt relevant, och har samma historiska omfång som den italienske rättshistorikern Ugo Mateis försvar av det gemensamma (som inte nämns, men är mycket relevant). Elinor Ostroms samhällsfilosofi kring ”allmänningen” åberopas flitigt, liksom mycken annan intressant samhällsvetenskaplig forskning.

En annan stark sak med bokens upplägg är att varje kapitel – de olika delarna av välfärden presenteras en efter en – avslutas med en samtidsanalys i helt annat tempo, som tecknar vidden av vad som gått förlorat, men kanske inte för evigt. Möjligheten finns ju faktiskt kvar att vi själva börjar organisera oss igen, och på så vis åstadkommer motmakter. Föreningstraditionen finns kvar och lever vidare, kanske som politiskt föredöme. Eller för att citera en av de många hissnande poängerna:

Vägföreningar i sommarstugeområden skulle aldrig komma på idén att alla tomtägare skulle få en check för att handla upp underhållet av sin egen lilla bit av grusvägen som slingrar sig mellan stugorna. (sid 279)

Jag tänker mycket på det där, som har lyfts fram av Bo Rothstein och även dyker upp i Ola Anderssons senaste bok om bostadspolitik, att vår tid borde kunna bli en guldålder för kooperativa lösningar, att gå samman och låna pengar för att bygga upp nånting som medlemmarna har gemensam kontroll över, men som inte har kapitalistiska målsättningar.

Historieskrivningen är alltså att föreningen är Sveriges grundläggande politiska princip, men att den myndighetifierades och därefter blev ett enkelt rov för nyliberalismen, principerna och verksamheterna kunde utförsäljas. Men det blir vårt eget uppdrag att omsätta dessa nya perspektiv i praktisk motmakt.

En väldigt bra poäng i samtidsanalysen, som borde höras vida omkring, är till exempel att arbetslösheten har ändrat karaktär på ett sätt som ersättningssystemen inte klarar av. De drabbade är inte de som förlorat sitt arbete, utan de som ännu inte kommit in på arbetsmarknaden, de etableringsarbetslösa. Om vi börjar tänka friskt, vad skulle samhället kunna göra för dem, istället för att jaga dem med blåslampa ut i underbetalningen?

Jag avslutar med en skön paradox som återkommer på flera ställen. Eftersom boken är tematiskt upplagd så att varje kapitel kan läsas för sig finns det gott om upprepningar. Men det gör ingenting. Exemplet handlar om Gustav Möller, socialministern, som var mycket emot statlig styrning och verkade för decentralisering, ofta i strid med partikollegorna:

Möller använde i sin argumentation för de sociala reformerna den stigmatiserande fattigvården som ett avskräckande exempel. Den ställdes i kontrast till de sociala rättigheter som skapades under hans tid som socialminister. Samtidigt drev han linjen att införa en styrningsmodell av välfärdspolitiken som påminner om styrningen av den kommunala välfärdspolitiken före industrialiseringen. (sid 195)

Läser med stort intresse Renée Tunbjer Retzlaffs nyutkomna pamflett Feminism uppåt väggarna eller en rak vänster. Hon jobbar som konstnär och familjeterapeut och har lackat till så till den grad på den svenska politiska debattnivån att resultatet blev en bok på knappa hundra sidor. Arx, heter förlaget.

Det är inte feminismen hon angriper – en av hennes utgångspunkter är erfarenheter från det egna engagemanget i sexti- och sjuttitalskvinnorörelsen – utan nedvärderandet av vad den faktiskt har åstadkommit, till förmån för mytbildning kring orättvisorna mellan män och kvinnor.

Att Sverige är nästan jämställt, och att alla statistiska skillnader mellan könen kan förklaras med att Sverige fortfarande och alltmer är ett klassamhälle, där löner och livschanser är ruskigt ojämnt fördelade.

Det är Tunbjer Retzlaffs genomgående poäng. Som samtidigt har en ideologisk dimension. Hon hävdar bestämt att dagens feminism oreflekterat propagerar för en borgerlig livsstil som har den egna karriären i centrum.

Renée Tunbjer Retzlaff argumenterar med en uppiggande blandning av sarkasm, statistik och historieskrivning. Samtidigt som hon har en bestämd analys av de verkliga utnyttjanden som ligger till grund för det svenska samhället: av de politiska problem som istället borde åtgärdas. ”Skeva globala utbytesmodeller och köp av arbetskraft till ersättningar som låser fast den fattige i fattigdom är inte snart historia.”

Historieskrivningen utgår från den klassiska hemmafrun, hennes arbetsinsats, hennes expertis och hennes omyndighet som medborgare. Hemmafrun blir både en jämförelsepunkt för den ofattbara utveckling som ägt rum – och en påminnelse om att det reproduktiva arbetet kvarstår, liksom dess nedvärdering. Tänkvärt är det stickspår som förespråkar en mer mindful attityd till det hushållsarbete som ändå måste utföras, av både kvinnor och män (eller av tjänstefolk).

Sarkasmen riktar sig mot de feministiska samtidsdogmerna, varav många får sig en rejäl törn. Många av dem har t.o.m. upphöjts till kapitelrubriker, som ”Kvinnor har sämre möjligheter än män”, varefter intensiv statistikbaserad eldgivning följer. Varje gång med slutsatsen att grundproblemet är olika arbetens olika status och prissättning; ett konkret förslag är att höja omsorgsarbetenas löner till paritet med medelklassyrkena.

Ändå blir jag inte övertygad av Tunbjer Retzlaff. Jag kvarstår som postmodern feminist, delvis av samma skäl som hon åberopar. Feminismens framgångar är idag det viktigaste emancipatoriska lokomotivet när alla socialistiska alternativ har utraderats eller nyliberaliserats. Den kan driva samhällsutvecklingen i rätt riktning. Ett exempel är LO:s uttalade jämställdhetsstrategi, som inte bara handlar om rättvisa utan minst lika mycket om att påverka hela lönebildningen genom att lyfta fram och driva upp lägstalönerna. Där blir feminismen starkt operativ.

Vidare är hon som polemiker alltför snabb med att moralisera över dem som har ryckts med av de senaste sextio årens genomgripande samhälls- och mentalitetsförändringar i västerlandet. Det är faktiskt inte bara en chimär att nutidsmänniskan först fostras till individ och sen kanske utifrån det kan anta ett klassmedvetande! Utan det är grundvillkoret. Och just därför är jag Tunbjer Retzlaff mycket tacksam för att hon blottlägger den underförstådda medelklassnormen i den feministiska populismen. Vilket inte hindrar att populismen är taktiskt och politiskt viktig. Att uppleva sig förfördelad ger politisk energi – det gäller sen att utnyttja den på bästa sätt.

Men min starkaste invändning mot boken är att Tunbjer Retzlaff så intensivt blundar för frågor kring etnicitet och ras, som sannerligen hör till diskussionens kärna. Systematiskt underordnas idag stora delar av befolkningen på grundval av namn, utseende och härkomst, förvisas till okvalificerade arbetsuppgifter innanför och utanför den officiella arbetsmarknaden. Livschanser, förkovran och möjlighet till representation lider grava underskott. Och det är härvidlag den individbaserade feminismen kan spela en stor roll som bundsförvant och föredöme, och som grundval för upprättandet av en klassidentitet.

Det ska förtydligas att jag ser inte feminismen som en ideologi, utan som en pågående händelse som förändrar historien. Slutpunkten är inte den individuella framgången, utan att befrielsen ska fortsätta, och omfatta allt fler system av nedvärdering och underordning. Samtidigt som det idag är ofrånkomligt att politiken går via individer, inte via partier. Också engagemanget bottnar i historiskt formade personlighetsstrukturer, som det gäller att ha för ögonen om vi vill maximera deras verkningskraft i hållbar, emancipatorisk riktning, för så många som möjligt.

Nog borde den rätta ordformen vara ”prekärer”? En fiffig omanalys, där det fransklatinska suffixet ”-är” lyfts fram och substantiveras. Sen är det en annan, sociologisk–politisk fråga huruvida anställningsförhållandena ska tillåtas överskugga klassanalysen. En skriftställare har delvis samma villkor som en svartbetald städare på tillfälligt visum, men kan nog svårligen övertyga honom om den saken…

Intellektuella kan vara partitagande, ja partimedlemmar. Men alltid med en helhetsblick på samhället. En blick som helst ska vara lite skev och ny, föreslå alternativa modeller till dom gamla.

Därför tyckte jag om artikelserien om identitetspolitik i Svenska Dagbladet, inledd och avslutad av Håkan Lindgren. Deltagarna gjorde ett hederligt intellektuellt jobb och kom fram till olika ståndpunkter, som samexisterar. Världen blev tydligare och perspektivrikare.

Men sakfrågan är knivig. Eftersom alla kollektiv idag består av individer med ytterst ont om tid, och därför blir ytterst flyktiga. Dom är inte idéburna eller organisationsbundna längre. Vad blir det då av den politiska slagkraften? Och kontinuiteten?

Jag blev inspirerad till att göra en liten grafik. Ursäkta att jag inte har resurser för att rita rent:

Poängen med bilden tror jag är att det rådande systemet som nedvärderar vissa och normaliserar andra bara kan utmanas av samverkan mellan olika åsidosatta grupper, så att dom känner igen sig i varann. En kollektiv identifikation istället för enstaka krav på rättvisa och upprättelse. (Solidaritet?)

Observera skalan från osynlighet till synlighet. Observera även att klasstillhörighet (inklusive prekariatet) är inritat som en potentiell identitet, inte som en grundval. Det beror delvis på en tolkning, delvis på att perspektivet riktar in sig på medborgerlighet, inte på ekonomi. En annan allvarlig brist är statens frånvaro i bilden. Eller rättare sagt dess gåtfulla närvaro överallt.

En liten gratisbroschyr, utgiven av vänstertankesmedjan Rosa Luxemburg-Stiftung, ger mycket att fundera på. Den beskriver innehållet i och konsekvenserna av handelsavtalet TTIP. Att den är smått tendentiös, särskilt i tolkningen av USA:s hemliga avsikter, gör ingenting alls. För själva diskussionen av vilka gränser en stat kan sätta upp ger en röntgenbild av politikens och juridikens möjligheter i en tid när det är de internationella företagen som har övertaget.

TTIP är inte bara en valfråga, utan ett flygfoto över hela politiken och de ekonomiska krafter som omger den och definierar dess krympande handlingsmöjligheter. Och antas TTIP på storföretagens villkor, då är det kört. Det är det kanske redan:

23 juni 2014
Ord som slutar på -ism fördunklar tänkandet. Därför att dom är inte jämförbara.

Fascism är principen om individens underordning till staten/nationen/idén.

Rasism är samlingsnamnet på ett helt spektrum av strategier för nedvärdering av folkgrupper.

Fascismen är stadig och långvarig; rasismen är flyktig och kan vara allt från spontan till institutionaliserad och statsbärande.

Dom två ismerna måste ses i sin olikhet för att samspelet mellan dom ska kunna kartläggas. Och för att vi ska kunna jämföra dom med andra ismer. Som i sin tur är helt annorlunda uppbyggda.

24 juni 2014

Termen ”främlingsfientlighet” banaliserar vådligt mycket och innebär ett slags medgivande att rasismen bygger på enskilda mänskors nycker – som man då inte kan ta ifrån dom utan att bli diktator. Men den kommer från ett annat håll än inifrån.

25 juni 2014

Rasismens objekt är godtyckligt och kan förändras. Den som säger att hen hatar judar, muslimer, bögar … formulerar bara sin egen relativa otillfredsställelse. Hat är det inte alls fråga om.

26 juni 2014

Egentligen är den hatlösa rasismen värre. Den som sorterar bort automatiskt, och därmed skiktar arbetsmarknaden, bostadsgeografin, representationen. Den subjektslösa rasismen. Men den hänger ihop med glåporden, med våldet, med hatpropagandan förklädd till politik. Allting hänger ihop. I en kontinuerlig, separerande rörelse.

29 juni 2014

Nazismen kommer från ett annat håll. Det är ett gruppbeteende. Som likväl kan få stor inverkan på hela det politiska spektrumet. Våldslöftet ruckar kompasserna. Att ge dom status av ideologi eller parti ger dom en närvaro, som kanske rekryterar, men framför allt skapar meningslöshet, icketänkande; den riktiga politiken försämras, blir mindre konstruktiv.

30 juni 2014

Extremism försiggår alltid i galna smågrupper, men bilden av deras samfällighet kan få politiskt inflytande och t o m bli statsbärande. Och ingen vet vilken omfattning sponsringen och det internationella nätverkandet har.

(forts.)

Det hämmar både den ideologiska debatten och historieskrivningen att det inte sägs rätt ut att Persson-regeringen var nyliberal. Som en balansräkning som inte vill gå ihop. Igår sa i alla fall en av dem som förstår det svenska samhället allra bäst, Irene Wennemo, att slogan ”Den som är satt i skuld är inte fri” har kastat en våt filt över frågan om hur de offentliga investeringarna ska finansieras – ja alls är möjliga. En intervention som lösgjorde mycket energi i samtalet mellan henne, Tobias Baudin och Martin Klepke, som har sammanställt – det var anledningen till seminariet – de senaste årens ledarartiklar i LO-Tidningen och Arbetet till en liten bok som blir både löpande samtidskrönika och politisk komihåglista: Ultimatum – argument för en ny politik (Kata förlag).

Nancy Fraser är bland dom främsta att länka samman socialismen med dimensionerna kön och etnicitet. Hon borde vara mer i ropet. I senaste New Left Review (86 2014) finns en mycket tankeväckande samhällsfilosofisk essä, ”Hidden Abodes”. Hon utgår ifrån och accepterar Marx beskrivning av hur värde uppstår i ett kapitalistiskt system. Men sen gör hon en utzoomning för att se varifrån värdena kommer, förutom från exploateringen av dom arbetande: Från exploatering av det reproduktiva (kvinno)arbetet. Från rovjakt på naturresurserna. Och från staten, som garanterar att marknaden fungerar.

Men sen kommer den tunga dekonstruktiva poängen. Fraser visar att det är centralt för kapitalismen att göra denna uppdelning mellan det ekonomiska och det övriga (kvinnor, naturen, det politiska). I våra sinnen och i samhällets institutioner. Hon hävdar att kampen handlar om var gränserna ska dras, olika i varje land och tidsskede, mellan ekonomin och resten.

Förebilden är hur Marx raserade den klassiska nationalekonomin genom att dra in den konkreta produktionen i beskrivningen. Fraser fyller på med kön, miljö och politik som lika grundläggande men undanskymda förutsättningar och ger därför en stor hjälp åt övningen att sluta tänka bara i ekonomiska termer och därmed kunna länka samman motstånden mot alla olika slags exploatering. Och bättre undersöka hur dom samspelar.

Privatiseringarna av välfärden, för att bara ta ett exempel, skulle i den här samhällsbeskrivningen handla om hur det reproduktiva arbetet till stor del har garanterats av staten men nu säljs ut till att bli en kortsiktig spekulationsvara, till förfång för resultatet och för hela samhället.

Säkerhetstänkandet har satt politiken ur spel, hävdar filosofen Giorgio Agamben i en brett upplagd artikel, full av historiska paralleller, i senaste numret av Le Monde Diplomatique (januari 2014). Vi är inte medborgare längre, utan föremål för övervakning, med ”en rösträtt som mer och mer liknar en opinionsundersökning”.

Agamben rekommenderar istället en politisk strategi som bygger på avsättning, ”une puissance destituante”. Tyvärr går han inte närmare in på vilka som ska avsättas, och hur. För det låter ju inte särskilt konstruktivt att bedriva opposition genom att överklaga och anmäla. Eller – det är ju ungefär den position en har när en ifrågasätter utförsäljningen av välfärden eller miljöfördärvande gruvprospektering. Opinionen segrar (ibland) genom att långsiktiga rättsprinciper övertrumfar kortsiktiga maktförhållanden.

I min före detta hemstad rivs unik bebyggelse från förra sekelskiftet av skäl som numera mest handlar om prestige. Det ska bli en containerhamn där istället, med ytterst osäker framtid. Kommunpolitikerna i allians med företagarna har makten, och kommer att hinna förstöra allt innan det står klart att omistliga värden gått förlorade.

På kort sikt är protesterarna bara störningsmoment. På lång sikt kommer makthavarna att få stå med skammen. Men då är det redan för sent.

Ett bra exempel på hur medborgarskapet har satts ur spel. Men kanske inte säkerhetstänkandet är boven, utan bara en aspekt av en djupare politisk förändring, där styrningen av samhället brutits ner i delmål utan mening. Så att t ex kommunpolitiker blir tacksamma offer för multinationella bondfångare.

Då övervakas vi inte för övervakandets skull, utan för att genomförandet av beslut ska tillgå så effektivt som möjligt. Vilket inte borde leda till resignation, utan till allt större och skickligare protestaktioner, som syftar till att avsätta inte bara enskilda makthavare utan även själva kortsiktigheten.

…gör en årsöversikt. Läs här! Eurosamarbetet har förvandlats till en relation mellan långivare och skuldsatta, och hela EU går mot stagnation. Men i resten av världen investeras det. Till och med i Japan. Och USA börjar komma på fötter, även politiskt.

Det är alltid roligt att låna hans blick. Han ligger alltid ett steg före. Artikeln publiceras i Social Europe Journal, en nättidning som man kan följa på Facebook.