Ingen kan förneka att stereotypier, till exempel kring ras, existerar, och att dom styr tänkande, reglerar samhällsordningar och faktiskt kan betyda liv och död. Vi mänskor funkar så, och måste därför noga se upp. Den snabba tanken ställas mot den långsamma.

Ordet stereotypi infördes av den franske boktryckaren Firmin Didot på sjuttonhundratalet för att sälja in hans nya uppfinning: en kliché med ojämförlig precision, som även kunde användas för återutgivning av klassiska texter i originalsättning.

Sen blev ordet en metafor inom till exempel socialpsykologi och autismforskning. Tills det nu är en allmän term, lätt pejorativ, och med inte så mycket eftertanke i, alltid.

Ordet blev självt en kliché.

Om Jan Lööf skulle orka rita om dom förgripliga bitarna av vissa av sina bilderböcker, skulle en e-version kunna inrymma varianterna också. ”Det finns en äldre version av den här bilden, klicka här.” ”Klicka här om du vill diskutera varför den har ändrats.”

Världen har förändrats och det pågår en godartad diskussion av vad en människa är och vad hon har för rättigheter. Det finns ett etiskt korrelat till politik, totalitarism och rovkapitalism, som faktiskt har ganska stort inflytande (även om utvecklingen gått bakåt i många länder).

En version som redovisar varianter och ger kontext skulle i det sammanhanget vara mycket värdefull. Det skulle innebära ett slags kritik (i bemärkelsen urskiljningsarbete).

En edition i bokform måste välja en version. En digital edition kan ställa versionerna bredvid varann. Och på så vis exponera stereotypierna.

Kampen för mänsklighet och rättvisa fortgår och utvidgas – även om den inte är särskilt prioriterad inom politiken just nu. Och desto viktigare att lära sig känna igen stereotypierna som stereotypier. För att på så vis snabbt kunna spotta andra stereotypier, särskilt när dom ingår i nån politisk kampanj (”dom lata grekerna”). Och själv bli ännu bättre på att långsamma ner sina egna klichéer, rotationspressen som till och med lägger sig i perceptionen så att en kategoriserar innan en ens har sett.

Möjligheten till snabb jämförelse är helt enkelt en av datorskärmens stora fördelar.

PS: Fördelen med att tala om konkreta stereotypier och åberopa Firmin Didot är att det ideologiska blir konkretare då. Vi slipper psykologisera och prata om individers för-domar. Även om också det är en intressant term som har just med det här att göra. Men stereotypierna befinner sig på en plats utanför subjektet. Tryckeriet ligger nån annanstans.

… han kom aldrig över den kris som år 1918 framkallades när den till synes eviga ram av förställning som han hade vuxit upp inom rasade samman.

Jag köpte klassikern Wittgenstein’s Vienna och råkade få ett exemplar med Olof Lagercrantz understrykningar och kommentarer.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Det är inte så lite skämmigt med den här inblicken. Men samtidigt förbålt intressant. Den omnämnda katastrofen är ju genomgående i nittonhundratalets grundvalskris, som jag intresserar mig mycket för. Och Lagercrantz är lite post factum en del av den uppgörelsen. Men jag kan aldrig citera hans understrykning. Den saknar verkshöjd, den saknar intention: det är ännu inte fråga om kritik.

Jag väljer att betrakta fyndet så som jag behandlar tonfall. Ibland händer det att folk omtalar grejer med nånting annat än likgiltighet, och då spetsar jag genast öronen och gör en mental anteckning. I själva verket är det där tjuvlyssnandet till tonfall där känslorna inte riktigt går att dölja en rejält viktig arbetsmetod för mig.

Så det får bli förhållningssättet. Det är som om jag fungit tjuvlyssna till OL som läser upp Janik&Toulmins bok och rösten stockar sig konstigt ibland och jag gör en notering om det. Som sen är till stor hjälp ibland. Och ibland totalt oanvändbar. Till vadå? Till att ringa in … nånting.

Jag förstår bara inte hur Anders Olssons konstruktiva artikel i Dagens Nyheter den 26 april kan uppfattas som att han är ute efter att klanka på den kritik som skrivs idag och säga att det var bättre förr.

Snarare förkunnar han att äventyret pågår. Att kritiken finns och är viktig, men att den har marginaliserats.

Och mot Kants oanvändbara försök att förankra det estetiska omdömet i smaken ställer Olsson en helt annan berättelse, där kritikern är med om att skapa ett kollektivt minne.

Den mening jag strukit under mest i artikeln är den här:

”Vi måste låta konstverket ta initiativet, det är det som ska ges språk och värderas!”

Observera dom omvända hierarkierna, och passivformerna. Det är våran uppgift att vårda verken och sätta in dom i sammanhang. Och det gör vi rätt bra. Fick vi oftare betalt skulle vi göra det ännu bättre.

Men den här tolkningsramen. Att en artikel inte läses godvilligt utan som ett angrepp på nånting, eller på en själv. Som en attack.

Det är faktiskt anmärkningsvärt att så många kritikdiskussioner jämt kolkar ner till att ställa hyllning mot sågning, också med yrkesverksamma på scen. Att metanivån stannar kvar i den schizo-paranoida positionen och omintetgör all konstruktiv melankoli.

Jag vill inte döma. Jag vill skapa förståelse, sammanhang, påminnelser. Ibland kan ett estetiskt domslut funka. Men det är inte det som är grejen. Grejen är att det har hänt nånting och jag vill berätta om det för andra. Ett nytt sätt att skriva dikt, till exempel.

Jag diggar slutet. Det är en signal att sätta igång:

”Det som gör kritiken till ett äventyr är själva omdömets karaktär av ett beslut som måste göras utan stöd i andras meningar eller i de åsikter vi råkar ha för dagen. Konsten måste få vara irrationell och oförutsägbar. Därför måste också kritiken vara ett språng ut i det okända, där ingenting som har sagts tidigare hjälper oss vidare.”

Carl-Göran Heidegren gör i Filosofisk tidskrift 4/2015 en intressant begreppshistorisk undersökning av hur den analytiska filosofin definierade sig själv på ett sätt som gjorde att den under några decennier var den enda akademiska filosofin i Sverige. Marc-Wogau skriver i den lilla introduktionsskriften Att studera filosofi från 1961: ”Samtliga universitetslärare i filosofi tillhör för närvarande vad jag här tidigare kallat den analytiska riktningen.” (Har inte redan själva påståendet en predikatlogisk form!)

Men vägen dit var kort, visar Heidegren. Begreppet dyker upp på fyrtitalet och får en kort tid av hegemoni. Början till slutet var sen Gerard Radnitzkys avhandling i vetenskapsteori 1968, som beskrev läget genom att ställa teknisk filosofi (T) mot
frågeväckande filosofi (Q) och rent ut hävda att det förlamar hela den humanistiska forskningen om T dominerar.

Ändå förblev det länge så att en viss metod hade övertaget och ställde alla andra i skuggan. (Heidegren utgår bara från material fram till 1973.) Stig Kanger i Uppsala lät enligt ryktet flytta ner all kontinental filosofi (eller vilket ord som nu användes) från filosofiska institutionens bibliotek på Villavägen till ett rum i källarn.

Jag har bara rykten från filosofiska institutionen i Uppsala. Försökte läsa där ett par veckor men storknade av Torild Dalkvists handskrivna listor över alla frågor som måste besvaras, och som därmed reducerade texter till problem att lösa.

Ett sånt rykte är att deras enda originella tänkare på den tiden en gång utbrast: ”Att förvänta sig att Filosofiska institutionen ska tillverka filosofi är lika dumt som att förvänta sig att Geologiska institutionen ska tillverka stenar.”

Kom att tänka på det här när jag läste i DN Hans Ruins skarpa uppgörelse med hur etiken har blivit en handelsvara; hans artikel Den praktiska filosofins elände är en inomfilosofisk uppgörelse med rent luthersk sälta som kommer att bli klassisk.