För mössen är stugan en stor utmaning, en mångdimensionell labyrint av ingångar utgångar övergångar mellan trängre och vidare mörkare och ljusare rum. Dom har ingen överblick utan det enda som behövs är ett ytterst gott detaljminne för komplicerade serier av förflyttningar som nöts in genom trial-and-error. Dom mänskliga forskningsexperimenten är således högst realistiska men oftast förbålt enkla. I mössens värld kan man tänka sig stugan liksom ut-och-invrängd, varvid mellanrummen mellan ytter- och innerväggar är själva centrum, infrastrukturen, där det gäller att hitta och lära sig passagerna till yttervärlden och till människorymderna; detta är varje mus egen uppgift eftersom dom förmodligen inte kan kommunicera utan bara lära av varandra genom imitation och doftspår. Mössens tillvaro är ju en rotlös slumptillvaro där lyckade operationer bevaras som minnesspår och förstärks när dom upprepas; förmodligen blir vissa banor så automatiserade i hjärnan att en mus kan besluta sig för ungefär ”nämen tänk om man skulle kila opp högst opp och tugga lite madrass idag och kanske träffa nåra polare”. Därmed har en modell av stugan fått ett neurologiskt korrelat! Allra mest imponerande är kanske beslutet att gnaga sig igenom på ett visst ställe, därför att materialet ger vika eller därför att nånting mycket lockande och ätbart kan anas på andra sidan väggen. Ibland är det projektet så målmedvetet att ett insisterande skrap till och med når människornas öron. I andra fall kanske det är mer en förströdd hobby att gnaga lite där nån annan (eller var det jag själv, minns inte?) redan har börjat och kanske bryta igenom först efter ett par generationer. Ute i dom stora upplysta salarna krävs ett annat slags vaksamhet och framför allt förmågan att hitta en osynlig position och vänta där tills det rätta tillfället infinner sig: till flykt eller till kalas. Man undrar verkligen hur livet i skogen eller i åkern skiljer sig från livet inomhus och inne i väggarna. Är det vissa individer som specialiserar sig på symbios med människorna, av slump och på grund av specialbegåvningar? Så att vissa hittar tillbaka gång på gång och blir alltmer hemmastadda, medan andra gav upp redan ett par decimeter in i sprickan i cementgrunden? Du som ligger här på en träplatta med nacken knäckt av en kopparbygel, vad skulle väl du ha kunnat berätta, hur skulle dina memoarer se ut från några sommarmånader år 2015, och kanske en oändlig vinter dessförinnan?
Författare: faaangst
Historien är inte med oss längre
Alain Badiou gav tidigare i år ut en liten essä i bokformat om historiens slut. Inte att historien är fulländad utan tvärtom att den period har upphört när mänskligheten hade den på sin sida.
Utgångspunkten är Lacans begrepp “det reala” som avser allt som inte låter sig tänkas och som just därför har en intensiv påverkan på tillvaron. Huvudexemplet är den dikt från femtitalet där Pasolini mediterar vid den store kommunisttänkaren Gramscis grav, den som slutar (i Arne Lundgrens översättning):
Men jag, medveten i hjärtat precis som en
som endast har liv i historien —
ska jag någonsin mer kunna verka med ren lidelse,
om jag vet att vår historia är till ända?
Badiou föreslår två förhållningssätt: dels att noga hålla koll på hur världen fungerar och ge alternativa beskrivningar; dels att satsa på lokal politisk aktion som återupprättar det undanskuffade och missgynnade. Eller rättare sagt förutspår han att såna “affirmativa” händelser kommer att uppstå spontant.
Ingen världsrevolution längre alltså. Och ett explicit erkännande från Badious sida av att tanken att “historien arbetar för oss” har haft fruktansvärda konsekvenser och hundratals miljoner dödsoffer, inte av blodtörst men i den dialektiska rationalitetens namn.
I tidiga Badiouböcker som Etiken fanns en egenartad framstegstro, byggd på “händelser” som förändrade historien och ökade världens komplexitet; ett slags evolutionslära både på samhällsnivå och individnivå. Om jag läser den här lilla boken rätt så har han backat till en position där vetenskapen och konsten inte kan befria människorna, men möjligen göra dom vaksammare.
Samtidigt som Gramscis strategiska tänkande (kring hur politikens grundval är vad som hålls för sant i ett givet samhälle) just nu är högaktuellt, mest på ytterst sorgliga vis. Extremhögern har läst in sig noga på hans skrifter, liksom vänsterpopulisterna. “Den sjätte generationens krigföring” med ursprung i Sovjet och Ryssland, som ser rapporteringen om krigshändelserna som primär, inte själva striderna.
Lokal aktivism känns inte tillräckligt. Om än nödvändigt. Badiou utlovar i bokens slutord “une passion joyeuse” som belöning för förståelsearbetet och kampen, men hur kul är det. Ungefär lika kul som ännu en ny Facebookgrupp. Och vem garanterar att den glädjefyllda passionen inte tar sig mordiska uttryck?
Jag skulle vilja komplettera hans analys med ett messianskt perspektiv. Informationsteknologin gör det möjligt att länka alla pågående frigörelseprocesser och allt politiskt förståelsearbete, pågående och tillbaka i historien, och genom spegling och igenkännande låta summan bli större än dom enskilda utbrotten.
Messias alltså inte som nånting som kommer vid historiens slut utan som en konstant kollektiv koll på alla frigörelseprocesser och deras inbördes kärna.
Det bidde en mekanism
Det märkliga med Yanis Varoufakis bok om världsekonomin, skriven långt innan han var påtänkt som grekisk finansminister, The Global Minotaur, är frånvaron av socialistiska eller socialdemokratiska idéer. Det stora problemet han ställer upp är att hitta politiska lösningar för vart bolagens vinster ska ta vägen. Tanken att återinvestera dom i välfärd och social utjämning verkar inte finnas på kartan.
Varoufakis analys är att det var det globala överskottet på kapital som drev fram den amerikanska lånebubblan på åttitalet, som slutade (?) med den stora kraschen år 2008. En virvel släpptes lös, bestående av fiktiva pengar “tryckta” av långivarna, inte av staterna, och dessa enorma penningmängder kunde ta hand om företagens överskott. Vilket han liknar vid Minotaurus på Kreta, monstret som levde på människokött och krävde regelbundna leveranser. Och i den liknelsen motsvaras labyrinten av alla nationalekonomiska teorier som rättfärdigar utsugningen och faktiskt har tagit över politiken.
Det är en oerhört intressant bok, som lär ut i detalj hur den stora bluffen gått till. Och lika besvikande är att Varoufakis kommer fram till att det som behövs är en politiskt reglerad världsvaluta som förnuftigt administrerar vinsterna, en General Surplus Recycling Mechanism, byggd på det förslag Keynes hade med sig till förhandlingarna i Bretton Woods på fyrtiotalet.
Minotaurus, men med förnuft. Så skulle en kunna karakterisera hans linje.
Därmed tar Varoufakis klassmässig ståndpunkt. Visst uttrycks medlidande med alla dom som i slutändan drabbats av svindlerier och nerskärningar. Men nåt alternativ erbjuds inte. Kanske har han gjort bedömningen att en omfördelning av den ekonomiska makten är en alldeles för utopisk möjlighet.
En förstår att han petades som förhandlare av dom grekiska skuldlånen. Uppenbarligen förstår han bäst av alla inblandade vad det egentligen handlar om: en bankledd omfördelning av medborgarnas egendomar och köpkraft från land till land och från klass till klass. Men jag kan av The Global Minotaur gissa mig till att han inte har musklerna att säga ifrån att det inte borde vara på det viset.
Hans insikter rymmer otroliga mängder bränsle för dom pågående och kommande folkliga protesterna. Men han har valt att inte vara dom folkliga protesternas representant, eller gjort bedömningen att det skulle vara en felsatsning.
Poesidebattens anatomi
Det litterära systemet förändras när en ny generation definierar sig genom att avfärda den rådande estetiken utifrån andra kriterier än dom som gav den tidigare generationen dess övertag. Sen fastnar dom där slagorden i det allmänna medvetandet och definierar den nya hegemoni som gradvis uppstår när upprorspersonerna snart gör karriär.
Samtidigt finns en populistisk dimension, där själva estetiken ifrågasätts utifrån kriterier som begriplighet och folklighet, en kritik som egentligen vänder sig både mot de gamla och de nya, med det direkta tilltalets omedelbarhet som ideal.
Det litterära systemet förändras således cykliskt, närmast ekologiskt (och vilka slagord som får genomslag är i mångt och mycket en slump), medan icke-representationen utövar ett konstant tryck på litteraturens makthavare.
Problemet är att det litterära systemets självbild, byggd som den är på negativ historieskrivning (opposition mot föregångarna) är oduglig som kritiskt verktyg. Kategoriseringarna förmår inte säga ett vettigt ord vare sig om dom som befinner sig innanför systemet, i nåndera av generationerna, eller om dom som hamnat utanför. Skoltillhörighet och -ismer är negativ, förblindande information om ett författarskap eller ett verk.
Trycket från icke-representationen är däremot ständigt produktivt, eftersom all god konst är antiestetisk till sitt väsen, på den personliga uppgörelsens nivå. Däremot näppeligen populistisk.
Det går att göra karriär, i samband med ett generationsskifte för vilket tiden var mogen, genom att framställa sig som marginaliserad och verklighetsnärmare. Vilket också är sant, just då! Den negativa definitionen av föregångarna blir en språngbräda som tar en över staketet.
Väl där, med lånad energi från alla dom icke-representerade, vidtar ett annat slags prövning. Att uppfylla dom förvärvade mönstren, eller att söka sin egen väg, en väg som med nödvändighet är anti-estetisk, för att inte säga kufisk. Och som knappast kommer att röna omedelbar uppskattning. Därför att samtidens estetiska omdöme, en kollektiv skapelse, slumpmässig ifråga om vilka ideal den proklamerar, i så hög grad är med och förutbestämmer mottagandet (och därmed också vilken typ av böcker som har en chans att bli utgivna).
Det kufiska har att kämpa mot samtidens strävan efter normalisering i namn av en tillfälligtvis uppkommen estetik. Det kufiska kan nämligen aldrig bilda skola, åtminstone inte på hemmaplan. Den maximala framgången är att trots allt bli respekterad som unik solitär, okategoriserbar men genial (dom två sakerna hör ihop) och från den positionen verkligen kunna arbeta för det icke-representerade i kamp mot systemet, ända ner på syntaxnivå, och ifrågasätta vilkas berättelser det egentligen är som berättas.
Träddiagram
Det är ett dåligt granår, fick vi lära oss av Göran. Toppskotten bara 10-12 cm, ett annat år kan dom bli över halvmetern. Sen grenar dom sig högst opp och väntar på nästa år. Utmärkt exempel på epigenes: att celltillväxten äger rum i samspel med omgivningens förutsättningar.
Vi fick också lära oss att döende granar producerar en massa kottar. Det är alltså motsatsen till ett friskhetstecken. Kanske granpoesi. Jag försökte hitta ett Chlebnikovcitat som går ut på att ”när människan dör, då sjunger hon sånger”, men den dikten ville inte dyka upp.
Luftskrift
Jag har svårt att tycka illa om vindkraftverk, ensamma eller i flock. Dom avspeglar så fint vad lufttrycket håller på med, litegrann som molnen eller väggbarometern. Däremot kan deras grannar berätta om ett illvilligt oljud strax nedanför vad örat kan uppfatta. Det verkar inte alls trevligt eller hälsosamt.
Det största problemet är snarast att snurrorna kräver så stora investeringar att dom måste finansieras genom försäljning av överskottsel. Och därmed har naturresursen förvandlats till handelsvara. Om det fanns lagringsmöjligheter. Då skulle snurrorna kunna avpassas till geografin och till dom lokala behoven på ett helt annat sätt. Ett liv utanför nätet.
Är inte det ett väldigt akut ideal att eftersträva? Att slippa tvingas förvandlas till en vara för att få existera.
Lövskogsbete
Bonden berättar, i salen bland släktfotografier och tavlor och vackra föremål och en malmsjöflygel, att ost är koagulerat solsken, men processerna bestämmer vilka näringsämnen som kommer i. Har getterna eller fjällkorna fått beta i skogen då fylls osten till exempel av nyttiga fettsyror. Stordriften ger många gånger fler liter mjölk, men den mjölken är mycket mindre lämpad för förädling. Jag tänker på bröd som fått jäsa så fort att kroppen inte kan tillgodogöra sig dess innehåll. Jag tänker på prosan.
Språkexperiment
Sysslandet med frågor kring kritikens plats och olika tiders journalistik mynnade ut i vad som mest var en vadslagning med mig själv: Skriv ner allt du samlat på dig om Greklandskrisen på det här papperet och se vad som händer. Att offentligt tävla med allt klokt och oklokt som sägs och skrivs vore ett fåfängt företag. Att se efter vad språket kan åstadkomma för att bringa mer reda var däremot stimulerande.
Kanske kan det beskrivas som ett slags översättning. Håll till godo:
Grekland har hamnat i klorna på ockrare efter att ha låtsats vara fullvärdig medlem av EMU utan att egentligen ha de ekonomiska och industriella förutsättningarna att tävla på lika villkor – särskilt som valutasamarbetet tog bort möjligheten att konkurrera genom nedskrivning av valutan. De blev lurade att överanstränga sig, och när staten kom på obestånd slog fällan igen – som för så många andra länder. Att tvingas till utförsäljning av offentliga tillgångar och måsta skrota stora delar av omfördelningarna frigör enorma summor som blir direkta vinster för dem som står kapitalflödet nära. David Harvey likställer detta förfaringsätt med äldre epokers imperialism och med den ”ur-ackumulation” som Marx beskriver i Kapitalet: den stöld som är grunden för alla kommande klasskillnader genom historien, men som alltså också ständigt fortgår.
Att låta Grekland slippa ut ur ockrarnas grepp och få chansen att åter bygga upp ett samhälle på villkor som inte riktigt liknar de mer industrialiserade länderna är alltså en politiskt mycket laddad fråga, som inte alls bör tolkas utifrån ett privatekonomiskt och moraliserande perspektiv. Vad som försvinner i den allt snabbare snurrande lånekarusellen är det gemensamt ägda, och därmed grundvalen för ett fungerande samhälle som kan sträva mot jämlikhet och omfördelning och garantera medborgarna en grundtrygghet. Ingen annan drabbas än grekerna själva. Ockrarna och deras köpta politiker och medier gråter krokodiltårar över förluster som aldrig existerat, som bara uppstått genom att ränta lagts på ränta; men dessa pengar är virtuella och saknar förankring i de ekonomiska kretslopp som rör människornas verkliga väl och ve. Om dessa miljarder hade investerats i Grekland istället för att hamna i främmande fickor, skulle landet vid det här laget vara på grön kvist. Istället har det ägt rum en urlakning, vars konsekvenser kommer att vara under lång framtid och kanske aldrig helt och hållet kunna repareras.
Återigen rör vi här vid själva kärnan av vad som pågår (och jag har Island som jämförelse): fasta värdens försvinnande i ett virtuellt kretslopp av spekulation som nominellt omsätter enorma värden; men dessa har ingen verklig motsvarighet utan hela upplägget är ett svindleri där spelanordnaren till slut rakar in jättelika intäkter: banker och de som på grund av en privilegierad ställning i samhället och nära samröre med den politiska makten kunnat sko sig medan tid är och samla in från de ekonomiska virvlarna för att samla i egna lador och på så vis komma i besittning av verklig egendom … som består också sen vanvettet upphört: när rouletten stängts av och kan ställas upp på museum bland andra exempel på storslagna bedrägerier.
Svenskans klumpighet inför det overkliga
Verbet ”skulle” har två modala användningar: att ange att det som omtalas är hypotetiskt och att det är villkorat, dvs beror av nåt annat faktum. Men en följdbisats ”… då skulle jag” är ju per natur också hypotetisk, så ofta ser en två ”skulle” tätt på varann.
”Jag skulle äga millioner om tårar var guld” – här kommer premissen först och konsekvensen sist, och relationen mellan dom två är otvetydig. Med omvänd ordning (där på sätt och vis tidsföljden är mera logisk, avbildar pilen –>) blir det ofta istället: ”Om tårar skulle vara guld ägde jag millioner” eller t o m ”skulle jag äga miljoner”.
Det är som om ”skulle” är en bestämning till hela påståendet, följdsats och konsekvenssats, och därför måste in tidigt, för att ”flagga”.
Förr fanns konjunktivformer för att uttrycka hypotetiska resonemang och även för att skapa hierarkier mellan satserna. När Lucidor sjunger ”Skulle jag sörja, då vore jag tokot” är resonemanget solklart – till skillnad från känslostämningen.
Alltmer känner jag mig såsom översättare från språk med bevarad konjunktiv tvungen att använda ”skulle” för att bevara skillnaden mellan verklighetsnivåerna. ”Käme ein Mensch” behöver nästan bli ”skulle det komma en människa” för att inte tappa i substans.
Men det kan lätt leda till ett överskott av ”skulle” i texten som helhet – nånting som omärkligt fläckar ner helhetsintrycket. Därför måste jag gå på ”skulle”-jakt på andra ställen, till exempel för att uttrycka intentioner i förfluten tid: ”Jag skulle bara gå till slaktarhuset”. Men framför allt vill jag renodla villkorskonstruktionerna genom att i högre grad gå tillbaka till den tredje variant svenskan har för att signalera hypoteser: den omvända ordföljden:
”Hade jag obegränsat med pengar, då skulle jag köpa ny skrivare istället för att byta bläckpatroner.” Obeservera ”då”, som behövs ibland och blir överflödigt ibland, mycket beroende på rytmen.
Det viktiga är att relationen mellan satserna blir tydlig för ögat. Här har varje skribent mycket att vinna, och det rör inte bara villkorskonstruktioner, utan satsfogning och interpunktion i allmänhet. Ibland ska det vara ett kommatecken framför ”när”, ibland inte; och jag kan eller vill inte formulera en regel. Istället, lär jag mig hela tiden.
Modernitetens mystik
Poeten och essäisten Bo Gustavsson har en säregen förmåga att både vara tidlös och modernistisk. Man kan säga att han ger mystiken en samtida gestalt och i andra riktningen framhäver de estetiska experimentens mer eller mindre bekända esoteriska sida.
Gustavsson ligger mycket nära de tankar som den syrisk-libanesiske poeten Adonis ofta givit uttryck för: att sufismen och surrealismen (m fl -ismer) möts i arbetet att befria människan från hennes tankebojor.
Poesi som praktik för att nå en verkligare verklighet.
I den senast utkomna essäsamlingen Det nya nuet (Celanders) görs många ögonöppnande kopplingar mellan konstnärliga, religiösa och filosofiska försök att rucka det timligas tyranni till förmån för nånting dolt. Essäer om författare som Artaud, Katarina Frostenson eller den blide öländske poeten Anders Johansson ställer deras strävan i ett delvis nytt ljus. Men också de filosofiska läsningarna kan vara häpnadsväckande.
I en utmärkt introduktions till den ryskortodoxe tänkaren Lossky görs följande konstaterande:
En mystik som också upphäver mystiken utgör därför målet för den ortodoxa spiritualiteten. Det är ett tillstånd som påminner mycket om moderna sekulariserade människors vilsna livskänsla. Att befinna sig i det existentiella mönstret med ovisshet och vilsenhet som enda kompass beskriver väl vår tids andliga predikament. Vi är alla mystiker utan att veta om det!
Med andra ord kan det konstateras att Gustavsson gör kritiken av moderniteten till en möjlighet och inte bara en ökenvandring. Här har vi förmodligen nyckeln till hans djupögda litterära förståelse.
Dessutom – och jag är inte alls förvånad – är Gustavsson ungefär den enda i Sverige som har begripit filosofen Alain Badiou på hans egna premisser och genomskådat hans djupa allvar.
Ritsch ratsch
Tobakshandlarna och kioskägarna hade ett speciellt redskap för att sätta upp tidningarnas löpsedlar. Ett järn drogs över papperet och perforerade mot ett underliggande spår av vassa piggar så att det satt fast om så i rusk och regn men kunde slitas ner vid stängningsdags eller sitta kvar till nästa nummer ifall det var veckotidningar. Järnet raskt men jämnt och det knattrande ljudet med nånting av ett utdöende i sig, ett inre ritardando, särskilt märkbart när dom kom två gånger på raken i tät följd. Nånstans torde en sån bottenplatta hänga kvar på nån vägg, rostig och dan. Men ritschjärnen får vi nog leta efter på museum.
Arbetet (livet) som dataspel
Marie Gueguen, en ung vetenskapsfilosof, redovisar i senaste numret av Philosophie Magazine (nr 90, juni 2015) erfarenheterna från sex månaders anställning som plockare på ett lager för livsmedelsleveranser, Courses U.
Hon beskriver arbetet som en “muterad taylorism”, därför att effektiviteten inte längre dikteras av instruktioner och mätningar utan läggs på den anställde.
Gueguens två viktigaste iakttagelser är 1. att den totala övervakningen är genomförd därför att den bärbara datorn/scannern dels ger order i an aldrig sinande ström dels rapporterar prestationerna till ledningen och till den anställde, och 2. att den enda strategi som fungerar mot de ständigt växande kraven är att uppföra sig som en gestalt i ett dataspel, vilket hon kallar “ludifikation”:
att väva ett nära band mellan produktivitetsökningen och lekens/spelets struktur, med utgångspunkt i den mänskliga psykologins finlir, genom att väcka den anda av tävling och spelberoende som slumrar i var och en.
Artikeln får mig att associera till Super Mario, till Simone Weil som rapporterade filosofiskt från ett helt annat slags industri, till Isaac Rosas bok Den osynliga handen. Men den ger också anledning till allmän självprövning av arbetsmoralen. Hur underkastande är det inte att prestera på orimliga villkor, överallt i samhället, också som konsument, som tyckare. Istället för att vara nöjd med resultatet. Nöjdhet är en stor lyx som en får bekosta själv.
Den lilla publiken
I ett vanligt samtal om konstens och kulturens åsidosättelse utbrast jag: — Problemet är ju att man inte når den lilla publiken längre!
Det vill säga den krets, mestadels obekant för en själv, som skulle vara intresserade. Det finns ingen offentlighet längre för det icke braskande, det som inte gör reklam för sig självt.
Vet en att grejerna finns hittar en fram till dem, till exempel på internet. Men det som bara har ett innehåll eller en stil, det finns knappt numera.
Ibland känns det som en underjordisk verksamhet att ägna sig åt litteratur. Friheten finns, formellt; men den slukas upp av snackisar och kändisar.
Samtalet är nästan den enda spridningsformen som funkar. Och dom få kvarvarande bokhandlarna. Och biblioteken.
Kan man tänka sig nya sätt att tala om för andra vad som finns? En katalog över böckernas och konstverkens inre? Google vet (förmodligen), och dom internationella nätbokhandlarna har ganska bra koll, i synnerhet amazon.fr.
Men hur skulle det gå till? Vad är det som vägleder läsandet vidare? När jag tänker efter så handlar det nog om tonfall. Hur nån skriver om nån annan. Inte alls olikt vad som i ett samtal framhävs på ett sånt sätt att en lägger det på minnet.
Kanske det rätta formatet vore ett slags anteckningsbok (som gärna får vara offentlig). Idag såg jag i London Review of Books att romanen J R av William Gaddis är ”perhaps the greatest of all financial fictions”, vilket jag skulle vilja lägga i högen för min kommande forskning kring vad pengar är.
Tänk om en sån anteckning också kunde bli offentlig, i all anspråkslöshet, och kanske eller kanske inte nå sin lilla publik, sin mikrooffentlighet.
Bokhandeln som gemenskapsform
En av mina favoritbokhandlar är hotad, därför att den är belägen på alldeles för dyr adress. Sturegallerians hyror är dimensionerade för annan verksamhet än att kränga böcker, samtidigt som konkurrensen från nätbokhandlarna får till följd dels att det inte går att ta ut så höga priser som skulle behövas, dels att butiken har förvandlats till ett showroom, där kunderna inte handlar, men hittar och beskådar böcker som de sen går hem och beställer. Skyltarna i lokalen som undanber sig fotografering och mobiltelefonanvändning handlar delvis om det – om oskicket att fysiskt befinna sig inne på Hedengrens men samtidigt handla på nätet.
I princip är det i dagsläget omöjligt att driva en kvalificerad bokhandel i ett land med fri prissättning på böcker, så som vi har i Sverige; än mindre på en plats som är till för detaljförsäljning med mycket högre avans per försåld vara och en mycket snabbare lageromsättning. Endast de nischade, tämligen avsides boklådorna har en chans att kunna hanka sig fram.
Det här läget måste upp på bordet, så att det står klart att det måste till ett kundansvar om vi ska kunna påträffa böcker i fysisk form. Ett slags ekologisk medvetenhet. Dagens kapitalistiska system bygger på en långt driven optimering som ödelägger levnadsbetingelserna för arter med långsammare omsättning. Därför måste vi som kunder hjälpa till efter förmåga: se ett bokköp i butik inte bara som en investering utan även som en investering utan även som ett sätt att bevara böckernas naturliga habitat och därmed hela litteraturens mångfald. Varje transaktion rymmer således en marginal för aktivt stödköp; därmed inte sagt att den som handlar till lägsta pris bör känna sig skuldbelagd eller skamsen: det räcker om vi handlar över disk ibland för att läget ska ljusna betydligt.
Men den här konsumtionsetiken måste få en generell form för att inte bara överlåtas till den enskildes val. Det borde gå att göra kollektivet av bokläsare till ett sällskap med gemensamma intressen, ett subjekt.
Gemenskapen skulle kunna ta formen av regelbundna framträdanden i bokhandelsmiljö som även läggs ut på webben: besök av författare, översättare, kritiker, forskare och vanliga bokläsare: framträdanden som är intressanta i sig men som också samlas till ett gemensamt statement om läsandets och publicerandets villkor i Sverige av idag. Dessa insatser måste vara oavlönade men ska heller inte kräva några märkvärdiga förberedelser, vilket underlättas av att ramen är given och återkommande: nånting som också ger utrymme för improvisationer. (Man kan tänka på de här framträdandena som en form av publicering, ett slags kulturjournalistik i en tid när kritiken går kräftgång i tryckta medier.)
Naturligtvis gäller resonemanget inte bara Hedengrens akuta läge; det avser alla kvalificerade bokhandlar och antikvariat, varav Rönnells och Söderbokhandeln, bägge i Stockholm, redan har blivit kulturella mötesplatser med stor rutin. Verksamheten skulle förstås också ha kopplingar till folkbildning och folkbibliotek. Kanske har vi här en folkrörelse i vardande.
Det ska erkännas att förslaget rymmer ett fackligt problem. I en tid när det blir allt svårare att försörja sig på skrivande är det magstarkt att tänka sig att proffs ska ställa upp gratis. Man får tänka sig att det skulle handlar om civila insatser, gjorda av privatpersoner, där belöningen utfaller på sikt: uppövandet av ett fungerande litterärt system som också kan ge ökad pengaomsättning.
Minnesarbete
Moa Matthis bad mig försöka rekonstruera min slutreplik i det vindlande, improviserade samtal vi hade på Söderbokhandeln i torsdags. Här är ett försök:
Djupast sett är H.D:s Tribute to Freud en övning i antideterminism. Hon befrias från föreställningen att det är myterna som styr den mänskliga tillvaron och kan gå vidare till större stordåd. Han å sin sida söker en lärjunge för att motverka en allmän missförståelse av psykoanalysen: att det skulle handla om att individerna styrs av drifterna och begären; när beskedet tvärtom är att människorna kan bli fria att själva forma sina liv. Kom ihåg att Freud under sin metapsykologiska period noga framhöll drifternas aldrig självklara kunskapsteoretiska status. ”Vår mytologi” kallade han dom.
Missmod i rimverkstan
Gamla metriska översättningar slamrar så förskräckligt att dom knappt går att stoppa in i prosa. Utmärkta grejer av hantverkare som Karl Asplund. Samtidigt har jag själv inte handlaget för att både fånga frasering och rim. Mina surrogattexter ger samma intryck som en talare som inte förmår hålla sig på jämnt avstånd från mikrofonen. Volymen går upp och ner och ibland blir det överstyrt.
Men det är inte bara en fråga om tradition, och om att jag inte har gått tillräckligt i de gamles stränga skola. Svårigheterna handlar väldigt mycket om modernismens outsäglighetsestetik, poesin i dialog med det som inte går att sätta ord på. Trasigheten i uttrycket måste synas; det ska komma en röst som är osäker och svajar därför att genombrotten sker i lakunerna.
Lösningen blir ofta en småtråkig medelväg, där briljansen tonas ner till förmån för betydelsebärande defekter.
Special defects.
Maskineriet startas utan föregående varning
Under en transport till eller från nån flygplats hamna jag inom hörhåll ett gäng amerikaner men såg dom aldri. Dom prata Kierkegaard, som jag också.
Å dä va en tävling, dä va ett spel.
Dom spela ut det lilla dom visste å va rädd för å bli synad, dä märktes.
Founded this little printing house so he could keep on criticizing the Church. Quite funny stuff.
But never got over Riginee. Miscalculated his life a bit there.
His thesis about Humor. Such a bore.
Vafför kom jag å tänka på dä här nu? Dä ä sådä ba. Röster spelas upp.
=
John Lennon accepterade i en intervju på ett bräde alla kufiska tolkningar av Beatlestexter med orden ”It’s all there”; till exempel tänker jag mig att psykedeliska experiment hörde till tidsandan men kanske inte därför återfinns direkt bokstavligen kodade i låtarna. Som nån tidigare låntagare av Beatles’ Lyrics på Sundsvalls Stadsbibliotek hade klottrat i marginalen: ”Obladioblada=knark!”.
Sen finns det en helt annan aspekt av tolkandet, den att man ger ut av sig själv. Den dialogiska varianten, kanske allra bäst beskriven i Freuds sena, eftersinnande texter ”Konstruktioner i analysen” och ”Den ändliga och oändliga analysen”.
Vad Freud begriper sig på – liksom förstås många andra slags praktiska utövare av själavård, litteratur, trollkonster – är den performativa rekylen. Tolkningshandlingen förändrar allt och lämnar allt orört. Men för tolkaren och hens krets ligger stormens vågor länge kvar djupt i havets minne.
Volta Gemini
Stockholms sista dammsugarreparatör (åtminstone enligt dom själva) reparerade våran dammsugare så att vi slapp köpa en ny med osäker kapacitet. Det var ett kretskort som behövde lödas fast igen. Det handlar dels om pengarna, dels om handhavandet av jordklotets ändliga resurser, men också väldigt mycket om att få hålla fast vid en apparat som en trivs med. På papperet så är allt jämförbart, men i praktiken väldigt svårt att få pejl på vad som funkar och inte funkar för den enskilda användaren. Det finns en hel filosofi i det där — att laga grejer för att slippa vara konsument — men snart kommer det inte att finnas några reparatörer kvar och det blir till att sitta i sitt pörte och förtvivlat hänga med i YouTube-tutorials som förutsätter att dom rätta redskapen och reservdelarna finns till hands.
Ja – snart kommer verkligheten bara att bestå av okunnig personal som upprepar mantrat ”det kostar lika mycket att laga som att köpa en ny och bättre” och av förtvivlade egenreparatörer som på nåt ologiskt vis befinner sig tillbaka i en Hermodstidsålder innan allting var datorstyrt: apparaterna och vi själva.
Inga levande ombord
Språket förvandlar ingånghypotesen till nånting som går upp i orbit och sen aldrig behöver tas hem igen. Men det uppstår en egenartad … vinkningsrelation.
Beckettskt
Vitheten runt en svart sarkofagscen, som en gång under föreställningen ställs på högkant och blir tortyrkammare. Det vita ljuset, ibland bländande mot publiken. Dom vitklädda kropparna, deras vita stripiga åttitalshår, dansstegen.
Men hela tiden, inifrån grottan bakom scen, supermusikanterna Tonbruket gör perfekta versioner av Joy Divisions låtar. Bandet som upphörde när sångaren Ian Curtis tog livet av sig 1980 men som lever kvar på en nästan odödlig våglängd.
Sally Palmquist Procopé (som nästa år tillträder som chef på Orionteatern) har förfärdigat ett utdraget performance där fem skådespelare gestaltar och sjunger åtta Joy Division-låtar, kroppstajt översatta av Sara Stridsberg. Föreställningen heter Kärleken kommer att skilja oss åt och visas på Dramatens Lejonkulan.
Det handlar om ensamhet icketillhörighet och rivalitet på ett smärtsamt olyckligt sätt, allt känns som sent på natten på en svartklubb och världen på väg att gå sönder.
Vilsenheten och basgångarna sätter sig i musklerna fortfarande flera dar efteråt. En förnämlig resa i tid och ålderstrappan. Och upplevelsen restaurerar dessutom originalmusiken, en kommer hem och urskiljer den bättre. Och vill genast se om Anton Corbijns hopplöst förälskade film Control.
Feltittat
Vilken märklig ordning att vi ska förhålla oss till debatterna – hur dom förs, vem som får komma till tals – och inte till sakfrågorna. Jag önskar mig att få gå i exil från det här spektakelsamhället och stirrar bort från megaskärmarna ner i en broschyr från en helt annan tid som ändå innehåller mer vägledning än nånsin dagsdebatten; blänket i trollsländans vinge kan på sin höjd hypnotisera men aldrig lysa upp.
Att ha uppfunnit och namngett ett nytt hopp, förlängt ett fall, skrivit den här dikten
Vad är en författare? (Foucault), en helt annan fråga än Vem är författare? /och inte!!!/ och svaren mångfaldiga: alla sätt som finns att använda utsägelsepositionen som gymnastikredskap, och inget av dom fel. Ja det är en specifik fråga till varje dikt eller bok men med ett undflyende svar om det ska vara nån mening med alltihopa.
Att gå in i en given utsägelseposition och sen inte dekonstruera den det blir ingen rolig match att se på och ungefär det enda man kan kritisera en författare el läsare för.
Men ordet utsägelseposition och diskursdimensionen alldeles nödvändiga för att kunna mäta skeendena och förväxlingarna. Rätten att inte bara vara en litterär konstruktion. Prerogativet att hitta på ett eget hopp från trampolinen och få det uppkallat efter sig. Eller helt missförstås.
Utsägelsen är som mötet mellan kroppen (den biologiska, den av samhället formade) och gravitationen (kropp i bemärkelsen nånting med massa), med tilläggsinstruktionen att fallet må förlängas. Eller förvrängas. Eller förträngas. (Osv.)
Om nu nån säger titta på MÄJ eller medföljande säger och riggar det titta på HÄNNE, då är det liksom inte en utsägelse längre, och ofta inte ens ett fall. Dom håller sig seglande uppe i luften hitom plinten med hjälp av personlig utstrålning och vet inte om –det skulle kunna förstöra förtrollningen att väcka dom – att självbelåtenheten är ett självmål, det är att trampa igenom trampolinen.
Nödvändigheten av diskursbegreppet
Allt tal är fiktion, är lögn. Sanningen befinner sig nån annanstans och kan bara hämtas genom att talet bryter samman av sig självt eller av skam inför vad det låtsats representera.
All fiktion och all lögn är tal. Diskursens pretentioner orimliga och just därför måste den avslöjas som diskurs för att dess andra sanning ska bryta fram.
Det sanna talet är inte sant i kraft av sin överensstämmelse med en verklighet utan i kraft av sin destruktivitet. Det river ner ett annat tal som härskade dessförinnan. Visst finns en tillfredsställelse i att ge sin egen erfarenhet röst, och visst kan en räkna på mångas igenkännande och erkänsla. Men bilningen är det primära.
Och i särskild synnerhet bilningstraditionen. Nätverket av nedrivare genom historien. Och att se vad det är dom gör upp med och därmed själv stärkas i sin egen uppgörelse.
Bilning, en metod för att riva eller göra hål i hårda byggmaterial såsom tegel, betong och liknande. Tidigare skedde bilning för hand med hjälp av slägga och huggmejsel, men idag sker bilning i huvudsak maskinellt. Bilmaskiner kan vara pneumatiska eller hydrauliska. De varierar i storlek från mindre, handhållna till större monterade på grävmaskiner eller egna chassin. (Wikipedia)
Och det är här diskursbegreppet behövs upprepas. Att slå fast diskursernas diskursivitet genom hela makthistorien för att sen ge sig på dom med alla upptänkliga medel. Idag.
Inledning till gotisk skräcknovell
– Här kan ho sitta å studera författarskapet, men akta säj noga för å öppna författarskåpet…
Fångst 