… med enligt uppgift alla isländska böcker utom dom slutsålda. Länge trodde jag att förläggaren Egill skällde på sin kompanjon Axel som inte begriper sig på bokutgivning, tills jag insåg att det handlade om begränsningarna ch nejsägandet hos kalkylprogramnet Excel.

Jag håller av olika skäl på med apofatiska sextonhundratalspoetet, såna som tillber Guds ofattbarhet genom att applicera liknelser som redan från början inte håller. Angelus Silesius på tyska, George Herbert på engelska.

Dels är dom underbart ärliga om språkets och kunskapens begränsningar. Dels värmer dom upp för senare tiders metafysisk spekulation. Stagnelius blir t ex ännu roligare i det här perspektivet: Guds principiella ofattbarhet blir startskottet för en metaforparad.

Till samma tid hör Islands främste psalmdiktare, Hallgrimur Petursson, 400 år i fjor. Han tolkade inlevelsefullt passionshistorien (Jesu förklaring död och uppståndelse) i 40 psalmer som fortfarande är högst levande.

Och det var det jag ville komma till. I samband med jubileet utgavs en vetenskaplig kritisk utgåva av Passíusálmarnir, ombesörjd av den store lexikografen Mörður Árnason men den är så fantastiskt snygg. Banden, papperet,typsnittet och storlekarna, samspelet mellan rött och svart, med mera att den som det borde ringas för i Hallgrimskyrkans klockor är formgivaren Birna Geirfinnsdóttir.

Det apofatiska blir så högst levande tack vare formgivningen. Vår okunskap som en inbjudan att vara med och leka. Inte som ett nederlag.

Mycket av debatten och kunskapsspridningen på artonhundratalet ägde rum genom billiga pamfletter. Nedan några halvskarpa bilder från antikvariatsbokmässan, där uppsalaantikvariatet Thomas Andersson ställde ut guldkorn ur sin stora samling med koppling till arbetarrörelsen.

Och vad en undrar är om inte liknande grejer borde gå att göra med dagens spridningsformer, internet som är gratis. Svårigheten är hur det ska gå att skapa avgränsningar, format som motstår flödet och går att ordna i bibliotek. Det behövs uppfinnas en variant av den tryckta sidan som ser helt annorlunda ut.

Är inte ett av grundproblemen med den svenska litteraturkritiken att det inte finns nån enda instans som återspeglar hela den faktiska utgivningen.

Den enda plats som ger någorlunda överblick är Svensk Bokhandels Vår- Sommar- och Höstnummer, där nästan alla förlags annonser samlas och innehållsförtecknas. Men också dom numren måste kompletteras med info från förlag som inte har råd att annonsera.

Ett annat alternativ är landets alltför få fullsorterade bokhandlar, och så förstås Bokmässan i Göteborg, där nästan allt exponeras.

Vad har det här med kritik att göra? Jo att osynligheten brer ut sig och tär på alla, inklusive dom som lider av att inte få reda på vilka böcker det kommit ut som dom skulle ha behövt.

Öknen växer, och oaserna har bara plats för en utvald skara. Slump, ideologi och populism rår över insläppet. Och naturligtvis även en massa gott omdöme.

En bok får ersätta många andra, som alltså hamnar i skymundan. Dom hade otur.

Och det här läget är inte schysst, vare sig mot författarna, förlagen eller publiken.
Beträffande den enskilda titeln, men också med tanke på den litterära offentlighetens kvalité.

Litteratur (eller konst, tänkande) uppstår i system, biotoper, skolbildningar, generationer. Dom olika termerna ger olika aspekter på samma fenomen.

Att just eftersom litterärt skapande är så ytterligt solitärt, så behövs det en gemenskap som kan definiera den enskilda verksamheten, för upphovspersonen och för den samtida läsaren.

En gemenskap i kontrast mot andra gemenskaper, skolbildningar, förhållningssätt; och detta är kontraster som bara fungerar synkront och inte äger särskild historisk beständighet – även om benämningarna ofta hänger kvar från tidigare epoker och på så vis ger ett sken av kontinuitet.

Kritiken behöver för överblickens skull tillgång till mycket rådata, många – i sig helt egenartade – pågående författarskap för att uppnå den relevanta skärpan och inte förfalla till klyschor.

Givet att vi just nu i Sverige har en sällspord litterär rikedom både vad avser närproducerat och import (=översättningar, deltagande i interantionella rörelser och projekt) så vore det inte alls för mycket begärt att få en kritik som kunde tala om för dom inblandade: upphovspersonerna, förmedlarna och publiken – vad det är som pågår, på ett sätt som det slumpmässiga urvalet inte förmår.

Att dom kommersiella dagstidningarna är fel plats för en sån ambitionsnivå står står klart, även om dom kommer att fortsätta ge viktiga bidrag under förutsättning att dom inte börjar låsa in sitt internetmaterial.

För vad som behövs är nånting som länkar vidare till allt som kan bidra till överblicken. Och jag ser det inte framför mig.

Här är några beställningar:
• Debatter om hegemoni och om vem som har rätt att uttala sig om vad borde förankras i dom konstnärliga praktikerna. Bli kritiska och inte ideologiska.
• Böcker och projekt som finns men ännu inte kommenterats borde finnas med på kartan redan från början, med ett slags medborgarrätt.
• Kritiken som sån borde få status av självständig konstnärlig praktik.
• Det svenska synkrona litterära systemet (och dess samarbeten med t ex konst och politisk aktivism) borde få en belysning på rätt nivå, med den överblick som historiska och internationella jämförelser kan ge.

För övrigt anser jag att personcentreringen borde förbjudas. Ett ansikte är en usel förpackning för en litterär gärning.