Ditt öde
i mitt flöde.
Författare: faaangst
En lista över vad vi försvarar
Den här checklistan dök upp i Facebookflödet, och jag tänkte skicka den vidare. Men först kollade jag upp den, och ett mycket kritiskt blogginlägg slog fast att upphovsmannen, Lawrence Britt, inte var en fackhistoriker utan en skönlitterär författare som hade skrivit en roman om ett framtida fascistiskt USA.
Vidare gick ”The Right Stuff” igenom punkterna och framförde en genomgående invändning att dom var för lite specifika, och bara fångade allmänna företeelser i alla tider, inte fascismen.
Men att jag tyckte listan var bra och användbar berodde inte på dom enskilda punkterna, utan på att dom bildar ett system.
Mönstren är arkaiska och fångar väl dom flesta forntida högkulturer sen Babylon. Där skulle ingen ens fatta vad Lawrence Britt var ute efter. Men dom hänger samman därför att dom aktivt negerar tanken om alla människors lika värde och rättigheter. Dom anger vad som går förlorat när staten blir ond. Och dom hänger också samman genom att visa att rättigheterna stöttar varandra: försvinner en är dom andra mycket värre ute.
Negationen av demokratin transporterar oss tillbaka till forntiden. Vad den regressionen sen kallas är mindre viktigt. Fascism är en instruktiv term, bara den inte inskränks till regimer som själva kallar sig detta.
Moderna ordboken
Yta, pl. ytor är ett märkligt ord, som numera jobbar i två dimensioner. Yta står kulturellt mot djup, snarast i bemärkelsen förenkling mot komplexitet, igenkännbarhet mot tolkning; men förvaltningar och företag är ständigt på jakt efter ytor som ska lösa uppkomna problem: bostäder, läsplatser. Förtätning. Kalhyggen kallas gärna ”föryngringsytor”. Undertexten i ordet ”ytor” i den senare bemärkelsen är att det som står där nu, en skogsdunge kanske, inte räknas längre. Den är redan i andanom jämnad med marken. Det har upprättats en plan, och den planar ut det som var förr. Utplånar det förflutna. På isländska betyder ”ýta” ”schaktmaskin”. Men det beror på att verbet ”ýta” betyder ”knuffa”.
”Ytor” är ett effektiviseringsord.
Han bidrar med hoppfullhet
Staffan de Mistura, som leder FN:s fredsarbete kring Syrien, tror att tiden är mogen för att den process ska börja som leder till en politisk lösning. Han känner igen mönstret från andra konflikter, och förutsäger att den militära aktiviteten från alla inblandade kommer att öka därför att alla vill skaffa sig så bra position som möjligt inför förhandlingarna.
När de Mistura framträdde på Utrikespolitiska Institutet i fredags passade han på att framhålla att Sverige ska vara stolta över sin generositet, och påpekade att han själv kom hit som politisk flykting under andra världskriget.
Han är alltså övertygad (det är hans roll att vara hoppfull) om att diskussioner mellan parterna kommer att inledas efter årsskiftet som syftar till en ny konstitution som kan leda fram till fria presidentval och parlamentsval i Syrien under 2017. Det förutsätter att regimen blir mindre rigid och att oppositionen kan samla sig runt en gemensam plattform: efter femtio års enfamiljsstyre finns det ingen demokratisk tradition.
Intra Syria Consultation är namnet på den process som ska börja i januari: en inomsyrisk rådfrågning.
Och de Mistura verkar ha många saker klara för sig på förhand. Kvinnorna ska vara med, också om de inte nomineras av olika organsisationer. Och återuppbyggnaden av civilsamhället ska börja omgående, ett slags Marshallplan: det internationella samfundet måste visa att man tänker stanna kvar, för att på så vis skapa hopp.
Vad beträffar förhandlingarnas innehåll räknade han upp ett antal punkter där alla kommer att vara överens, både de syriska stormakterna och de internationella intressena: Syrien ska förbli ett land; Daesh ska bekämpas bort; det finns ingen militär lösning; och Syrien måste förändras – det får inte bli som förr.
Alltsammans låter väldigt ambitiöst i denna fruktansvärda situation. Men det kändes uppfriskande att få det här perspektivet. Staffan de Mistura höll upp sin hand: ”Den här har skakat hand med Milosevic, Idi Amin och alla möjliga diktatorer. You have to make a difference.”
På tisdag den 1 december kl 12 sänds seminariet och frågestunden i SVT.
Ekonomioket
Tanken att det är ekonomin som skapar välståndet genomsyrar hela samhället, och i synnerhet nyhetsrapporteringen. Och den är sann i så måtto att dom rikare blir allt rikare och klassen av låntagare växer. Men den maskerar den pågående utarmningen inom produktionsledet och den alltmer ökande klassen av mänskor som inte alls behövs utan förväntas bara gå och drälla. Tillväxtens baksida, ja dess motor, är utslagning, miljöförstöring och meningslöshet. Men det syns inte i beräkningarna.
…och lyss till missljudet…
När Marilynne Robinson var på Kulturhuset i Stockholm och samtalade med Pär Svensson fick hon uppdraget att kort sammanfatta sin Shakespeareforskning också. Hon sa att grundberättelsen hos Shakespeare är att den ordinarie kungen är borta så att onda makter tar över.
Av nån anledning fastnade dom där orden i skallen på mig. Jag kom ihåg en kurs jag läste för Erik Johannesson utifrån Tillyards The Elizabethan World Picture, och det dök till och med upp ett citat: Take but degree away, untune that string: and hark! what discord follows.
Och det där var alltså över tretti år sen.
Associationerna går inte bara till senmedeltid och renässans, utan till Poulantzas fascismforskning. Han hävdar att det är öppet för dom onda krafterna i samhället när politiken har gått i stå, så som många (Chantal Mouffe, Lodenius&Wingborg) hävdar är fallet med höger och vänsterskalan. Samma sak där. En försvunnen kung, eller i det här fallet ideologi. Gnissel och våld i samhället.
Samtidigt skriver jag på en modern version av Robin Hood, där det ligger precis likadant till. Förmodligen har myten tagit färg av Shakespeare. I ett samhälleligt dödläge vaknar monstren. Och måste bekämpas med list.
Sviten är bruten, framtiden borta
Jag fick anledning att bläddra igenom alla årgångar av Psykoanalytisk Tid/Skrift, sedermera Arché, och begav mig därför till Stockholms Universitetsbibliotek. Där stod dom i långa rader, med bara ett fåtal lakuner.
Och vilken trevlig läsning. En humanistisk bastion byggd på psykoanalys, idéhistoria, arkitektur och stil. Jag har ju läst många nummer, och till och med medverkat, men helheten!
I synnerhet överraskades jag av en komplett översättning av ett av vår tids viktigaste dokument, Lyotards utredning ”Det postmoderna tillståndet”.
Men vänta nu – dom senaste numren saknas?
Jag gick till infodisken för att få vägledning.
Då visade det sig att SUB har upphört att prenumerera, år 2014, på en av landets mest karaktärsfasta och nydanande publikationer, såväl kulturellt som akademiskt och jag vill även tillägga: etiskt.
Jag bad bibliotekarien gissa varför, och hon sa att det är Överbibliotekarien som bestämmer, men att orsaken förmodligen är att tidskrifter tar så mycket plats, och att biblioteket håller på att gå över till elektroniska tidskrifter.
Mm, sa jag, men det är själva poängen med Arché och andra tidskrifter att dom bara finns i pappersversion.
Är du forskare, sa bibliotekarien, då kan du lämna ett inköpsförslag.
Nej tyvärr, sa jag. Tack så mycket!
Nu ska jag berätta vad jag tycker om det här.
Att göra tidskrift är att nätverka mellan det förflutna och nutiden, mellan det nya och framtiden. Det är också att ingå i en community av förebilder, kumpaner och kommande läsare. Dom sistnämnda håller modet allra mest uppe, eftersom en själv i så hög grad har gjort sig delaktig av det kollektiva tidsminne som ett enstaka nummer, en utgivningssvit, eller en epoks samlade tidskrifter tillhandahåller, ofta rent slumpmässigt.
Precis som jag, ofta av en tillfällighet, haft helt oväntat utbyte av texter från förr i tiden – så vill jag inbilla mig att det jag publiceras kommer att hitta fram till nya personer. Det är en av horisonterna: den framtida aktualiseringen, långt efter dagens hopplösa kamp för att vinna uppmärksamhet.
När nu SUB avbryter sviten kapar dom därmed banden till framtiden. Därmed görs den hittillsvarande sviten av Psykoanalytisk Tid/Skrift–Arché till ett antikvariskt föremål, med okänt öde. Varför inte slänga/magasinera/digitalisera rasket istället? kan nästa Överbibliotekare fråga sig.
Man kan invända att SUB är ett forskningsbibliotek med begränsat utrymme och själva måste få fatta sina beslut.
Jovisst. Jovisst.
Men hela skandalen handlar också om definitionen av vad forskning är för nånting. Och vad essäistiken spelar för roll i forskningen.
Det finns en oroväckande tendens i samtiden att den empiriska naturvetenskapliga forskningen görs till modell för all forskning: redovisningen av kontrollerade experiment. Så stark är dominansen att det akademiska överallt får stryka på foten: det slags vetenskap som är språkligt–diskursivt baserad och vars framåtskridande bygger på kritik snarare än på experiment. En kunskap som bygger på tolkning, så att det blir ytterst viktigt, kanske viktigast av allt, att läsa väl och kunna formulera sig väl.
Och i den maktkampen hamnar den humanistiska forskningen i ett slags limbo. Texterna kan förstås publiceras och spridas elektroniskt och nå väldigt många tilltänkta läsare. Men dom kan inte tillkomma elektroniskt.
Och det här tycker jag är en viktig poäng som har med Arché att göra. Det kan tyckas märkligt att jag skriver på en laptop och publicerar på en blogg; men sånt där är bara utanverk.
Den humanistiska forskaren, precis som essäisten, verkar i en kontinuitet. Hen skriver vidare på vad andra skrivit; hen offentliggör inga resultat som vunnits på oberoende väg. Den humanistiska, och i hög grad även den samhällsvetenskapliga forskaren är en skriftställare. Och vi skriftställare vet dessutom med närmast pinsam tydlighet att också den naturvetenskapliga forskningen vilar på en språklig och skriftlig diskurs, i högre grad än vad den kanske är beredd att erkänna.
Således: när ett av dom viktigaste inflödena av nya tänkesätt, skrivsätt och publiceringsformer (Arché kännetecknas även av en mycket medveten användning av bilder och grafiska uttryck) stryps på SUB, så innebär det även en degradering av Stockholms universitets forskare och studenter – om man så vill en diskret tillvitelse att hålla sig inom dom givna facken och skriva för elektronisk publicering i facktidskrifter – ett besked om att dom intryck som förändrar tänkesätt och skrivsätt och världsbilder är en privatsak som en får ägna sig åt på fritiden.
När jag forskar genom att skriva – och jag tillhör alltså inget universitet – behöver jag direkt tillgång till skrivna texter, och deras format är egentligen oväsentligt, men jag behöver direktkontakt med dom. Som källmaterial, som sekundärlitteratur, men framför allt därför att jag genom att skriva deltar i en tradition som jag inte kan överblicka och som ständigt växer ju mer jag arbetar.
Slumpen är den skrivandes chef. Ingen annan.
Fasciseringsprocessen
Nicos Poulantzas bok om Fascism och diktatur (Coeckelberghs, 1973) borde som sagt återutges. Här är en sammanfattning av hans rekonstruktion av fasciseringsprocessen:
Kapitalets ökade makt gör att de politiska partierna inte längre representerar klassmotsättningarna och därför tappar i trovärdighet.
Det uppstår en ”ideologisk kris”.
Det ger fascisterna möjlighet att framstå som alternativ och bli ett massparti som gradvis accepteras (”kompromissernas era”) tills dess att maktövertagandet är ett faktum.
En av Poulantzas många poänger är att ”punkten utan återvändo” passeras omärkligt:
”om man uteslutande fixerar sig på vad som försiggår på den politiska scenen, så kommer denna scen till sist att fungera som en skärm, som döljer klasskampens djupa mekanismer, där spelet om den verkliga makten pågår.” (s.66)
Översättning och kvantfysik
Sen Seed gick i graven är franska Science&Vie min favoritvetenskapstidskrift. Den går dessutom fortfarande att köpa hos Press Stop.
Intressanta frågor, ambitiös grafik – och framför allt en vetenskapsteoretisk kringsyn där dom flesta andra bara snöar in på resultaten.
Senaste numret i min hand (octobre 2015) har som cover story psykologiska tolkningar av kvantfysik. Inte, poängterar dom, att hjärnan skulle fungera kvantfysikaliskt. Det vet vi ingenting om. Utan att tankeprocesser och beslut kan beskrivas som övergången från ett tillstånd där flera alternativ samexisterar till ett tillstånd där bara ett alternativ finns kvar, och ställer dom andra i skuggan.
Kvantfysikens kärna är ju ”både och”. En elektron kan vara både en partikel och en våg, kan befinna sig både här och där, kan ha kontakt med andra partiklar långt därifrån.
Och det där har visat sig ha relevans för studiet av tänkandet också, vittnar en massa forskare om i numret.
Jag associerar till översättning. Där finns det i varje moment en massa alternativ, med avseende på ordval, stil, klang. Alldeles för många alternativ, som i originaltexten samexisterar men som i översättningen måste väljas bort.
Eller rättare sagt skapar en duktig översättare ny osäkerhet, med sitt språks resurser.
Jag känner så väl igen den där övergången. Också från andra skapande verksamheter. Många gånger har vi diskuterat liknande grejer på Fria seminariet i litterär kritik.
Filosofen Michel Bitbol förklarar föredömligt i en intervju att kunskapen om tillvarons minsta beståndsdelar är ofrånkomligt betingad av vilka mätinstrument som används, och därför bara kan jobba med sannolikheter:
”Kvantforskningen är inte en teori som riktar in sig på världens djup, utan på fenomenens yta.”
Och ja, det är där jag vill befinna mig. Eller som Lev Rubinstein sa i sitt samtal med Rosa Liksom på litteraturfestivalen: ”Verkligheten vet vi ingenting om; men språket, det finns alltid där.”
Frilansfattigdomen är en samhällsfattigdom
Kent Werne har skrivit en som alltid gedigen rapport om frilansjournalisternas villkor idag. Den bygger både på statistik och på välformulerade citat – anonyma eftersom ingen vill träda fram offentligt.
Arvodena sjunker i reda pengar, det blir allt svårare att försörja sig och den trygghet som hör till en anställning (pensionsinbetalningar, semester, fortbildning) hamnar på undantag hos de flesta.
Werne argumenterar för att det här är hela journalistkårens angelägenhet, och att Journalistförbundet därför borde vara mer aktivt. En personlig erfarenhet jag gärna hade sett mera framlyft är att minskad frilansbudget sätter större press på dom kvarvarande anställda. Frilansmaterial och redaktionellt material är kommunicerande kärl, och ännu mer i en tid när mycket mer text ska produceras i olika medier.
Man kan också lyfta frågans angelägenhet för hela samhället. Det finns inga pengar att köpa text för och därmed blir resultatet sämre och ytligare. Samtidigt som många medier premierar genomströmning snarare än fördjupning.
Pengarna måste komma nån annanstans ifrån. Från staten, tycker jag, gammaldags som jag är. De enda som sticker ut i Wernes material är branschtidningar, organisationstidningar och fackförbundspress. Dom betalar fortfarande i dom flesta fall drägligt.
Och det tror jag inte bara beror på att gamla principer och hederskänsla lever sig kvar. Utan även på att det handlar om publikationer som inte konkurrerar med andra om läsarens uppmärksamhet, och därmed kan rikta sig till hens nyfikenhet och intelligens.
Rapporten Frihetens pris finns att ladda ner på SJF:s hemsida. Där kan man också se seminariet där rapporten presenterades den 5 november.
Historiefilosofisk anteckning
Efter jämlikheten kommer ett nytt stadium där staten används för att åter skapa skillnader mellan olika slags människor, ofta med användande av våld. En kan också beskriva det som en kamp mellan att utvidga rättvisan till alla eller reservera den för ett utvalt fåtal.
(Utvidgning av G M Tamás resonemang om ”postfascism” efter en helgs Lars Ahlin-seminarier i Sundsvall.)
Två slags framtid
Höstdagen var hög och underbar och utsikten från kallbadhusbryggan över Alnön och Sundsvallfjärden alldeles betagande. Ändå låg det en bårhusstämning över alltsammans som förstärktes av dom vissna tistlarna och lupinerna och slyet överallt, utom på dom vårdade tomterna.
Två killar som engagerat sig visade mig och min kompis från Stockholm sommarnöjeområdet Petersvik utanför Sundsvall på dess yttersta. Kommunen har exproprierat alla fastigheterna, rivit dom allra flesta, och dom allra finaste står nu tomma.
Och det är inga vanliga stugor utan arkitektritade trävillor från slutet av artonhundratalet, en utlöpare från Stenstan som byggdes under samma epok, när det fanns hur mycket pengar som helst i omlopp.
Bårhusstämning. Husen som döda. Men tomterna där gräsmattan ända tills nyss hållits efter ekar fortfarande av lekar och stoj från oändliga somrar med gott om tjänstefolk. Ett eko av det goda livet förr, från dom hus som sedermera övergick till KFUM och från dom alldeles vanliga mänskor som bott där på sistone.
Vissna svartblå tistlar i långa processioner. Som ett landskap av Anselm Kiefer. Och så husen. Starka, friska, om än inte alltid heltigenom original, förutom några, som även hade originalmöblerna kvar. Dugliga för minst ytterligare 125 år.
Utanför fastigheterna har bevarandegrupperna satt upp faluröda skyltar med bilder från för och berättelser om husens historia, och därmed även Sundsvalls.
Ett konsortium har utlovat en omlastningsterminal för containrar på just den här platsen. Hela kommunfullmäktige är med på noterna och lovar ohyggliga investeringar medan den ordinarie verksamheten eftersätts. SCA, bygdens stora bolag, har hjälpt till att öka förväntningarna genom att utlova stora ökningar av produktionen i en bransch som globalt går på knäna. Vissa hävdar att det är marken dom vill åt, när det väl visar sig att den där omlastningsterminalen går upp i rök.
Min kritik är dubbel. Dels att det unika hör framtiden till och måste förskonas från all kortsiktighet. Unikt i den bemärkelsen att det här området och dess koppling till historien inte kan ersättas. Dels att kommunpolitik alltmer liknar berättelsen om kejsarens nya kläder. Dom har inga idéer och sitter bara och väntar på att det ska dyka upp några lämpliga skojare med storslagna projekt. I brist på initiativ. Medan rasslet av döda tistlar blandas med sorlet från sommarlekar och kaffekalas.
I en glimt av fantasi medan solen gick ner såg jag en alternativ möjlig framtid för Petersvik. Ett bevarande som skapar en plats där det är möjligt att bara få vara. Bland rikemännen vistades här många framstående konstnärer. För udden är av det slaget att den stimulerar skapandet.
På lite mer än promenadavstånd från centrum en plats där nya idéer kan uppstå, där möten kan hållas i kontrast mot dom vanliga konferensanläggningarnas inrutade fångenskap.Där festivaler för poesin och musik och friluftsmåleri kan anordnas. Men där det också är tillåtet att bara vara, utan att det kostar ett öre, i ett unikt gränsland mellan stad, förort, industri, jordbrukslandskap och natur. Och naturligtvis även ett utmärkt ställe att bo på.
En plats där dom nya sätten att leva kan koncipieras. Dom som vi helt enkelt måste uppfinna för att inte gå under i kortsiktigheten.
I skymundan
En driven litterär eller journalistisk stil – en som simulerar enkelhet – kan föra in häpnadsväckande påståenden eller definitioner som om dom vore självklarheter.
Stamning
Skillnaden är primär: [p]—[b]. Sen kan den laddas med vadsomhelst: nutid—dåtid ; shia—sunni ; demokrati—terrorism ; privat—offentligt. Den som råder över tolkningarna har ett propagandaövertag; den som överblickar mångfalden av motsägelsefulla tolkningar av en och samma skillnad har ett kunskapsövertag. Som svårligen låter sig kommuniceras. Den som ser både ideologin och vad ideologin används till är liksom namnlös.
Antisfynd: Poulantzas
Utmärkt bok. Typiskt av Coeckelberghs att hitta den och ge ut den 1973. Tanken är att det fascistiska maktövertagandet blir möjligt när politiken (”maktblocket”) inte längre representerar klassintressena. Sen gör Poulantzas en genomgång av klassintressena i all deras olikhet, med Tyskland och Italien som huvudexempel, och med stor känslighet för vad han kallar ”hela samhällsformationens särdrag”.
Eländigt att Poulantzas valde att lämna den här tillvaron 1979. Hur mycket hade han inte haft att upptäcka idag. Men jag misstänker att han har gjort djupa intryck på postpolitiska tänkare som Rosanvallon. Hursomhelst så håller den för återutgivning, i översättning av Bengt Andersson.
Särskilt camp är det att han refererar till analyserna från Sovjetunionen och inom Komintern på ett kritiskt men respektfullt sätt. Det finns en dialog med deras blindhet. Som var en del av problemet.
Här är förresten hela utgivningen i Partisanbiblioteket. Kanske en e-boksåterutgivning vore meningsfull?
- Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre : en antologi / [sammanst. av] Ernest Mandel ; svensk övers.: Bengt Andersson …. – 1971
Bettelheim, Charles. – Kulturrevolution och industriell organisering i Kina / Charles Bettelheim ; svensk övers.: Mats Svensson. – 1973
Bettelheim, Charles. – Socialism och ekonomisk planering / svensk övers.: Mats Svensson ; fackgranskning: Bengt Johansson. – 1971
Bettelheim, Charles. – Övergången till den socialistiska ekonomin / svensk övers.: Jens Nordenhök ; fackgranskning: Bengt Johansson. – 1970
Breton, André. – Surrealismens manifest (1924) : Surrealismens andra manifest (1930) / André Breton ; [svensk översättning: Lars Fyhr]. – 1971
Breton, André. – Surrealismens politiska ståndpunkt / svensk övers. [och inledning]: Lars Fyhr. – 1971
Deutscher, Isaac. – Stalin : en politisk biografi ; [svensk översättning: Aida Törnell och Håkan Arvidsson]. – 1972
Hejzlar, Zdenek. – Prag i skuggan av Moskva : reformkommunismens uppkomst och nederlag i Tjeckoslovakien ; [svensk övers. från tjeckiskan: Lena Lindén]. – 1976
Herzl, Theodor. – Judestaten / med inledning av Nathan Weinstock ; [svensk översättning: Sven Vahlne]. – 1971 – 1. uppl.
Illuminati, Augusto. – Sociologin och klassbegreppet / svensk övers.: Göran Jacobsson. – 1970
Mandel, Ernest. – Dollarkrisen / Svensk översättning: Håkan Sundberg. – 1973
Mandel, Ernest. – Senkapitalismen. D. 1. – 1974
Mandel, Ernest. – Senkapitalismen. D. 2. – 1975
Poulantzas, Nicos. – Fascism och diktatur – 1973
Poulantzas, Nicos. – Politisk makt och sociala klasser [övers. av Otto Mannheimer o. Sven Vahlne]. – 1970
Rosmer, Alfred. – Moskva under Lenin – 1971
Sartre, Jean-Paul. – Vad är litteratur? / Svensk övers.: Mario Grut. – 1970
Trotskij, Lev. – Den permanenta revolutionen /Svensk övers.: Kenth-Åke Andersson. – 1973
Hors temps
Att bo i en stad
men bli väckt av arkaiska
mistlurar.
Kollegan Inge Knutsson (1948–2015) till minne
När jag blev isländsk översättare var Inge Knutsson den otvetydigt främste, men när jag första gången fick träffa honom så fanns det ingen högdragenhet utan bara ett ”välkommen in i det här jobbet, som inte är så bra betalt och mycket slit, men det är ju det här vi är bra på”. Dessutom så var Inge charmerande allergisk mot allting som var fint och högtidligt och kunde göra miner på mottagningar som sa ungefär ”vi överlever nog det här också, och sen kan vi sitta och snacka bort ett par timmar”.
Nu när han är borta efter att ha varit sjuk länge, men ändå jobbat in i det sista, så saknar jag honom. Jämsides med vanvördigheten fanns hos Inge en grundmurad respekt för litteraturen och för den välstämda, enhetliga stilkonsten. Vi möttes i det allvaret, även om vi hade olika estetik därför att vi representerade två olika generationer. Och jag ångrar att jag aldrig kom åt att hälsa på honom i Knisslinge. Det känns som att vi hade mycket kvar att prata om, i synnerhet om i vilken grad översättaren får göra avtryck i texten.
Många av dom främsta isländska författarna har han givit en svensk version som kommer att hålla för många omtryck. Jag vill särskilt framhålla hans förmåga att sida upp och sida ner hålla lågan vid liv i Gudbergur Bergssons intensiva prosa. Hans Laxness lämnar heller ingenting övrigt att önska vad beträffar klurighet. Och Inges lyriköversättningar visade att han själv var diktare, om än det egna skrivandet fått stå tillbaka för översättandet.
Jag vill tacka dig så mycket för sällskapet, och för det här samförståndet kring litteraturens inre stillhet. Som du skriver i din gendiktning av Snorri Hjartarsons ”Svanar”, med målerisk vokalmusik:
Dunkelt lugnvatten
krusas av
djuptsimmande svanartysta
kanhända sjunger
de inte meraaldrig mer
för mig.
I käften på musiken
Det är festligt att få använda nåt man kan på nåt man inte kan. Det blir som en tankelek.
Förra veckan var jag på seminarium om indisk musik med Dr. Soma Gosh, en fantastisk sångerska med stor bredd och stor kunskap. Hon satt på en kudde och föreläste och sjöng, omgiven av lika fantastiska musiker och en dansare.
En föreläsningsform som verkligen tilltalade mig. Exemplen växte fram ur beskrivningen så lättsamt och organiskt som det gör när nån verkligen vet vad hon pratar om.
Men vad jag då kunde erfara, tack vare okunskapen, var att den här musiken börjar i käften.
Rösten har två kvalitéer: tonbildning och fonembildning. Obegränsade tonkurvor som faller och stiger och faller. Avgränsade språkljud som snabbt avlöser varann. Och det där pågår samtidigt, oavsett om vi talar eller sjunger.
Tablatrummorna motsvarande tungans och läpparnas idoga, flinka arbete för att skapa sekvenser av språkljud, i synnerhet konsonanter. Ett stråkinstrument som såg ut som ett torn och en liten dragspelsliknande orgel. Jag ska ta reda på vad dom heter sen. Dom var som förlängningar av röstens tonkurvor.
Och danserskan, samma kontrast där. Kroppens svepande rörelser och armarnas och fingrarnas distinkta, säkerligen symboliska gester.
Flöde och segmentering. Som i rösten. Och därtill några skrammelinstrument som gjorde en viktig förstärkande insats.
Scenen var liksom en tal- och sångapparat. Plus att klangerna var enormt raffinerade och välstämda.
Samtidigt som allting också var improviserat. Ragorna har gått i arv, tillskrivs forntidens vise män, har lärts ut i generation efter generation och på sistone upptecknats. Dom består av tonala och rytmiska mönster som man har att hålla sig till, men får göra vad som helst av. Och jag antar att många på papperet tänkbara kombinationer är förbjudna, osköna.
Lite grann som språket det med. Explicita och implicita regler som ändå bara är början till ett enormt antal kombinationer.
I den här käftliknelsen (som alltså blev min ingång till att kunna lyssna) intresserade jag mig särskilt för glidtonerna, fem till antalet, och i indisk musikologisk tradition kallade ”molltoner” (minor notes), vilket känns vilseledande. Jag tyckte dom påminde mest om diftonger!
Tungans och läpparnas obestämda rörelser, som förblir just närmanden, övergångar, och aldrig fullt ut realiseras. Det är ju för övrigt bara hos vissa extrema personer som några fonem alls fullt ut realiseras, det räcker med antydningar om vilka rörelser som pågår, och ”tungans högsta punkt” och andra sätt att beskriva hur olika resonansrum skapas och samverkar förstärks och understöda av rörelser lite varstans i käften, så kallad koartikulation.
Glidtonerna som vridpunkter i en oändlig rörelse av samverkande ljud av olika slag.
Det icke-specifika, det tillfälligas roll i dom fasta eller stränga strukturerna.
Här börjar samtidens samtal?
Og i det øyeblikket kritikken erstattes av velvillig litteraturomtale, er kritikksjangeren død.
Frode Helmich Pedersen gör i Norsk litterær årbok 2015 en intressant genomgång av den norska litteraturkritikens status. Utrymmet krymper i dagstidningarna på grund av att litteraturkritik ger få klick, och det införs, t ex i Bergens tidende, ett betygssystem, som Pedersen tolkar som en sentimentalisering, inspirerad av bokbloggarnas utrymme för hämningslös bejakelse.
I det läget måste kritiken börja fundera över sin egen roll och sin historia. Pedersen tecknar en bred bild, men utgår från två nyliga fall där författare (Dag Solstad och Tore Renberg) har bemött kritiker som inte förstått att uppskatta deras böcker. Renberg står sig tämligen slätt, men Solstads analys gör intryck på Pedersen. Den går ut på att kritiken av idag inte förmår bedöma litterär konst som i sin inre form ägnar sig åt målmedvetet antikapitaliskt arbete. Så att litteraturen behandlas som en produkt och inte som ett motståndsarbete.
Den tanken återkommer i det som är kärnan i Pedersens artikel, nämligen att kritiken är för positiv och därför inte förmår tala om vilka nyutkomna böcker som är läsvärda, eller ens vilka som är tråkiga. Som exempel beskriver han panelsamtal kring allmänt hyllade böcker, där det visar sig att ingen av deltagarna kan uppbjuda nån som helst entusiasm. Vissa böcker har alltså skyltats upp oförtjänt, därför att alltför många kritiker har varit alltför snälla, kanske av hänsyn. Pedersen fortsätter citatet härovan så här:
Det hører bestemt ikke til kritikerens oppgaver å bedrive coaching overfor forfattere som ennå ikke har hentet ut sin fulle potential.
Hans övergripande poäng är att det statistiskt sett bara kommer ut ett halvdussin bra litterära böcker varje år, och att det borde vara kritikerkårens uppgift att känna igen dem och peka ut dem, ”med det lesende publikum for øye”.
Jag kan uppskatta detta ”borde”. Och jag tror också att det är vad som sker, fast först efter några år, när tankekollektivet har hunnit läsa ikapp och prata ihop sig. Jag får nästan aldrig mina tips via tidningar längre, utan via samtal. Inklusive dom där ögonblicken när en känslomässig eller tankemässig skiftning eller skevning i en (positiv eller negativ) recension berättar nånting för mig, sätter mig på spåren.
Den omedelbara bedömningen av skönlitteratur är kanske omöjliggjord, urmodig? Så att dom publicerade kritiska texterna, i olika fora, framför allt är bidrag till ett uppstartande, mer eller mindre specialiserat samtal, som i sin tur, på sikt, kan skilja agnarna från vetet, och där den nya teknologin möjliggör nästan obegränsade länkningar – vad Magnus William-Olsson ofta benämner transkritik?
Jag vill också säga nånting om coachning. Jag tycker om att peka ut det i ett verk som pekar vidare. Formella lösningar, paradoxer eller teman som berikar det litterära systemet. Ibland kan jag tvärtom välja att gå i polemik med aspekter av ett verk för att kasta ljus över dess inre dynamik. Det är ett slags coachning. Att locka fram det bästa, det nya, helst med oväntad lyhördhet.
Ett sånt kritiskt grepp är en intervention, som kanske förändrar bilden av ett författarskap, men som framförallt medverkar till att rucka det litterära systemet.
Så hur ska samhällsuppdraget genomföras att så tidigt som möjligt göra det urval som publiken behöver? Till exempel dom många privata läsecirklar som är i stort behov av pålitliga lästips (och ofta inte påträffar dom i tryck, vare sig hos kritiska eller läsningsälskande spalter).
Jag tror att biblioteken kan spela en enormt viktig roll för att snabba upp samtalet. Genom sin pågående verksamhet, men också som noder som länkar ihop det kritiska samtalet. Skulle det få att knyta reaktioner och översikter till katalogen, så att den inte bara rymmer bok- och mediebeståndet, utan även samtalet, och detta med ambitionen att vara snabb? Skulle inte detta kunna vara en roll för biblioteken: den kritiksammanfattande verksamheten – kanske till och med verkställd av avlönade kritiker?
Heliogabalus
Det är flygbombningarna som har gjort stora delar av Syrien obeboeliga och drivit tiotals miljoner människor på flykt och berett marken för islamistiska maktövertaganden på lokal nivå.
Det är tack vare flygbombningarna – en förstörelse av det mest blinda och primitiva slag – som Assadregimen fortfarande sitter kvar vid makten.
Världshistorien saknar motsvarigheter till en härskare som på detta sätt och med dessa resurser ödelagt sitt eget land och bekrigat sitt eget folk. Till och med de allra galnaste romerska kejsarna kommer i helvetet att framstå som amatörer vid sidan av Bashar al-Assad. Till och med den Homs-födde Heliogabalus.
En ”no fly zone” är därför ett rimligt förslag, men vem ska genomföra det, när Ryssland, som oavlåtligt har försett den syriska regimen med krigsmateriel och nu även med truppunderstöd, kan blockera varje beslut hos FN? Dessutom finns en tvekan hos världssamfundet, eftersom det skulle vara att avsätta Bashar al-Assad att hindra honom från att bomba sönder städer.
Därigenom är ”no fly zone” mest en symbolfråga. Dess konkreta genomförande skulle bestå inte i proklamationer utan i taktiska flygangrepp som slog ut hela Syriens flygflotta, inklusive de helikoptrar som släpper trotyltunnor över folkmassor.
Ändock är ”no fly zone” mer än en symbolfråga, eftersom bombningarna så oförnekligen är den allra främsta orsaken till det mesta av lidandet.
Debatten borde grundas mer i detta enkla, fruktansvärda samband, istället för att snävas in till geopolitiska analyser av ett ”inbördeskrig” som egentligen bara pågår i de strategiska områdena längs Medelhavskusten. Att diskutera folkmord som om det vore politik är ett slags förnekelse, en form av skönmålning. Det handlar om Baath-partiet mot folket, med vilka medel som helst. Med vilka medel som helst.
Apostlagärningarna
Tillvaron är full av “tecken och under” och dom allra flesta går oss förbi och dom vi inte uppfattar kan vi inte förklara, ens för oss själva. Kanske antyda, för närstående. Det handlar om att en annan ordning gör sig påmind mitt i den ordning som råkar råda. Tecknen är alltså lika kontingenta som dom oreflekterade försanthållanden som bär upp en kultur eller en gemenskap. Undren upphäver inte naturlagarna utan stannar just vid antydningar om nånting mycket bättre. Glimtar av ett helt annat ljus, men ändå inte utifrånkommande. Signifianter med öppet innehåll, med öppenheten som innehåll.
Eros och referatets etik
Den tyskspråkige, Koreafödde filosofen Byung-Chul Han kom för några år sen ut på svenska med en märklig essä om hur vi stressar oss till utmattning genom att bli våra egna omisskunnsamma arbetsgivare. Den boken, Trötthetssamhället, ger nycklar till diskussioner både om livsmening och ökade sjukskrivningstal. Uppföljaren om den digitala revolutionen, I svärmen, var också både barsk och läsvärd.
Vällästa, vackra böcker från Ersatz. Omslag Håkan Liljemärker, formgivning och översättning Ola Wallin.
Nu kommer en tredje volym, Eros agoni, lika läckert formgiven som dom två tidigare. Men här tar Byung-Chul Hans essäistik sig vatten över huvudet.
På ett sätt är den en pendang till dom två tidigare böckerna. Den handlar om hur mötet med den andre kan kullkasta våra liv och få oss att ompröva och söka nya riktningar. Och det är det mötet som kallas Eros, och bland annat exemplifieras av kärleken. Problemet är att Byung-Chuls bild av denna goda katastrof är mycket mer schematisk än han vill erkänna.
Det märks inte minst i hans bristande handlag när han refererar andra tänkare, men ofta ger en alltför skev bild av deras poänger eller av komplexiteten i deras resonemang. Det gäller Hegel, det gäller Agambens begrepp ”det nakna livet”, och det framkommer i sånt som påståendet att närheten mellan Eros och Logos hos Platon ”har knappt uppmärksammats”.
Det finns ju en referatets etik som är nära besläktad med kärleksrelationens krav. Att ta in den andra i hennes olikhet, en kan säga i hennes historiska skriftlighet. Vilket inte utesluter kritik, men knappast ger utrymme för att påpeka förbiseenden av det-och-det. Vilket Byung-Chul Han alltför ofta hemfaller till. Zizek har en liknande ovana.
Ändå är det förstås en högst njutbar bok som sätter tankarnas hjul och begärets vilsenhet i rullning, och ger många goda vidaretips. Inte minst är närläsningen av Heideggers kärleksbrev till sin fru både respektfull och kreativ. Jag tror på stor framgång för Byung-Chul som populär civilisationskritisk tänkare och det finns mycket mer att översätta. Kan man önska sig en pocket med dessa tre hittills utkomna? Jag tror nämligen egentligen att det som i detta sammanhang kallas Eros visserligen har fått formen av en väldigt abstrakt negativitet men samtidigt liksom underförstått etablerar en aning om ett gott liv att eftersträva, byggt på omsorgsfullt erkännande –på mer noggrann läsning av varandra.
Laga
Joanna och Hanna framför konferensanteckningarna.
På väg för att köpa spiskummin träffade jag på en popupkonferens i en butikslokal på Ringvägen. Temat har varit ”reparationer” och det är Konstfacks kurs Organising Discourse som tagit hit en holländare, Joanna, för att berätta om den nya trenden med reparationscaféer i Holland, 300 stycken finns det numera, där dom som kan laga saker lär upp folk som behöver få saker lagade. Läs mer på sajten repairsociety!
På väggarna i butiken satt det mindmaps och listor och idénotisar som sammanfattade dom senaste dagarnas diskussioner, och på ett stort bord låg allehanda verktyg för folk som behövde komma in och laga nånting. Men det där pågår bara till klockan 16 idag lördag.
Ett nyttigt samtal fick jag om glädjen och nyttan med att laga grejer, och kunde bidra med egna erfarenheter. Reparationer är ju ett sätt att ta tillbaka makten från konsumtionstvånget! Jag skrev så här på väggen: ”En renoverad möbel blir en familjemedlem.”
Jag borde även ha bidragit med lite etymologi. ”Laga” är ett så fantastiskt verb, som betyder ungefär ”återställa till den naturliga ordningen”. Samma rot som lag (i juridisk bemärkelse) och det isländska ”lag” som även betyder ”melodi”.
Läs även berättelsen om dammsugarreparationen!
Osinnlig likhet
Kritik som form, och därför överförbar. Nånting lever inte upp till sina egna premisser. Ingenting lever upp till sina egna premisser. Det finns alltid en diskrepans, och den är intressant, och den behöver inte basuneras ut heller. Franska revolutionen på Haiti ställde frågor om medborgarskap som är för alltid relevanta också i helt andra sammanhang, typ lönekamp eller varför inte romaner med tvetydiga kärleksbudskap som Ahlins Din livsfrukt. Och hela desinformationsflödet förstås. Vilka utesluts ur räkningen?
Tomrumstypologi
Luckor mitt i raden som skiljetecken i samtida poesi. Eller även prosa.
Dom kan vara av olika längd, men det är oväsentligt.
Frågan är vad tomrummen har för akustisk och vokal motsvarighet.
Det där varierar ju, till exempel vid jämförelse mellan text och uppläsning.
Men jag lutar åt att deras kärna är en ny satsintonation (större tonstyrka, tidig högton som snabbt sjunker) innan den föregående satsen/frasen riktigt har fått klinga ut, eller nå ända ner till sluttonen.
Medan radbrott gör att föregående sats hinner klinga ut ordentligt, till och med med en liten tystnad.
Men tomrummen kan också realiseras i form av tystnader som märks därför att tonhöjden är tämligen jämn. Ett slags uppräkningsmodus. Katarina Frostenson gör ofta på det viset.
Besläktat är dom syntaktiska (eller fonetiska) kollisionerna som framtvingar en kort tystnad (ofta hos Jäderlund). Krocken är också ett slags skiljetecken, och den fonetiska krocken särskilt i metriskt bunden vers.
Typologin blir alltså, enligt mitt förslag:
Radbrott som sammanfaller med syntaktisk gräns/frasgräns: Första raden klingar ut, eventuell tystnad, nästa rad börjar en ny satsintonation.
Radbrott med överklivning: Satsintonationen fortsätter, men radbrytningen kan markeras med paus, tillskottsenergi eller tonhöjdsförändring. Alternativt att radbrottet inte hörs alls.
Luckor/tomrum i raden: Anger antingen ny satsintonation, men inte med samma kraft och duration som vid radbrott, och ofta med ingen paus, ELLER markerade pauser i jämn tonhöjd. Det är nånting med att tiden blir som gripbarast ifall tonkurvan är rak. Samtidigt som uppräkningsstämningen ger en poetisk effekt genom att dom ingående elementen likställs. Hiatus i en friversrad nästan kräver en paus. Och jämn tonhöjd. Annars försvinner själva effekten av krocken. Det blir precis som att sätta in ett radbrott.
Fångst 