En författare är inte = en som fått bok utgiven.

Författare är den som har författade meningar.

En språkvarelse.

Metafysik är övertygelsen om att nånting existerar därför att det råkar finnas ett namn på det; antalet möjliga metafysíker är följaktligen nästan oräkneligt.

… mellan att ”se ljuset” i metaforisk bemärkelse och att som målare eller fotograf eller varför inte poet se ljuset, djuriskt uppfatta hur det faller eller ligger, så till den grad att föremålen och personerna blir sekundära, åtminstone i tagningsögonblicket. Som vanligt i såna här fall finns det också en särskillning i var betoningen hamnar: på verbet eller på objektet. Den metaforiska användningen handlar väl egentligen om att gå från förvirring till ordning och riktning; även om det finns mystiker som vittnar om upplevelser av starkt ljus, så är ”se ljuset” ett tämligen vardagligt uttryckssätt, inte sällan med en tydlig ironisk touche. Och hur mycket andligare är inte tillståndet när ögat momentant eller efter långdragen övning bryter dom gängse handlingsmönstren, släpper in ljuset oförmedlat som ljus och samtidigt på ett sätt som egentligen kommer fram först efteråt upplåter världen: fotografierna, målningarna efterhandsprodukter av ett mer eller mindre omedvetet, blint skådande.

Avfärdandet av författare, tankeströmningar, revolutioner, katastrofer … på grundval av rykten och befläckande associationer, ej efter egen kunskapsinhämtning eller läsning ; det har helt enkelt blivit nödvändigt att hushålla med sina engagemang, och alla svepskäl som underlättar sorteringen emottas tacksamt av medborgaren, eller ska vi kalla henom motborgaren?

Nu är vi fria att se politiken som enbart språk; och därmed också fria att definiera en politik för dom som det språket utesluter.

Fördömanden är ofta fördummande; kritik handlar om att ge kontext.

Improviserade nödlösningar blir ofta bestående, i heminredningen som i politiken. Välöverlagda planer, om dom alls kommer till genomförande, blir däremot sällan beboeliga förrän dom nötts ner av vardagen och det uppstått annorlunda rutiner och genvägar. Lägger vi inte mödan på fel saker. Borde vi inte vistas mycket mer bland möjligheterna, eftersom aktualiteterna är så motsträviga, ja egentligen rent olydiga.

Gesterna (kroppen, dialogen, samhället) föregår språket. Men när en gest upptas i språket förvandlas viktiga viktiga den, både till sin form och till sin funktion. Blir stiliserad. Blir dubbeltydig. Både spontan och konventionaliserad, både oöversättbar och tolkningsbar.

Apropå diskussioner på Fria seminariet i helgen.

Kritik är inte kategorisering; det är det skriftliga (eller muntliga) bejakandet av konstens förmåga att lösa upp alla kategoriseringar och sätta dom i arbete på nytt.

Det finns inget öde, i bemärkelsen principer eller viljor som styr historiens tillfälligheter. Alla stolta program kommer på skam eller förändras med tiden. Men spådomskonsten ger möjlighet att forma en realistisk hypotes om vilka krafter som står mot varann i ögonblicket, deras styrkeförhållanden och möjligheter. Det vore alltså fullt möjligt att t ex spå Ukrainas framtid i kort. Inte därför att den skulle finnas skriven i stjärnorna, utan därför att en spådom tillhandahåller en ytterst komplex bild, som pockar på kunskap för att bli begriplig. Ett långvarigt arbete, förmodligen överlägset teoretiska ingångshypoteser eller ideologier, med deras oredovisade bagage av dolda förhandsantaganden. Den bild korten skulle ge vore helt arbiträr, men den satte igång en förutsättningslös förståelseprocess som sög åt sig och ordnade tillgänglig information, som skickade ut en att söka efter nya kunskaper. På många sätt är spådom en Bayesiansk analys, eller blir det efterhand, mer ju mer en vet, ju envetnare. Litegrann som att skriva, faktiskt. När texten väl är färdig upptar ingångshypotesen, ”idén”, minimalt utrymme; det mesta är annat stoff, som den bara uppmuntrade fram.

Grammatikern är min djupaste identitet som intellektuell. Allt annat är översättningar.

Min olyckliga kärlek till musik, matematik, filosofi m m gör mig i alla fall till en bättre människa, och förmodligen även till en bättre skriftställare. Själva ansträngningen översätts; jag känner hur det tillkommer nya synapser, vars slutgiltiga specialisering återstår.

brukade vara hemvändardagen. Från ljudmattan, träden och vindarna på landet till stillheten inne i stan. Ett byte av proportioner, en omställning av perceptionen; sånt som att det ekar från stenväggarna inomhus, sånt som att bensinmackens betongformer ännu inte är självklara utan framstår i ett par dar lika vidriga som dom egentligen var.

Men den största övergången var från en asocial tänkartillvaro till dom sociala sammanhangen. Från kontroll till samspel på villkor som andra satt upp, som ingen satt upp. Regler som ändrades vartefter åren gick och kropparna förvandlades. Varje skolstart har en kärna av osäkerhet –som om lottdragningen gjorts om.

Mina somrar samlade abstrakta tankar utan nånting som helst filosofiskt i närheten (utom mänskorna förstås), just därför att dom kunde få pågå ostörda i dagar, veckor. Jag kunde filosofera med hyvelbänken, med vattenhjulet, med stensamlingen. Och dom där mönstren finns kvar inom mig än i dag och kan komma till användning i samhället.

Skillnaden mellan sommar och resten är därför väldigt meningsfull för mig, och man kan säga att uppdraget är att internalisera sommaren för att göra den användbar jämt. Samma tanke som i skolavslutningspsalmen: vi ska ta till oss det vackra i djupet av vår själ, för att sen när tillfälle ges kunna omsätta det i handling. Och söka upp eller skapa såna tillfällen, och öva upp en inre beredskap: särskilt viktigt under dessa första, tomma, oskrivna stadsdagar, innan alltsammans börjar, att ge sig själv tid att bearbeta sommarens långa dröm, att låta dess skörd sjunka in i minnena, i handlingsmönstren, i framförhållningen för att när så behövs och är tillåtet tänka annorlunda.

Athena Farrokhzads redan klassiska Sommarprogram den 21 juli var en politisk fyrbåk. Men det innebar också retorikens återkomst, sen länge saknad.

Därför att hon är poet kan hon göra politiska analyser utan omsvep.

Därför att hon har en personlig etisk grundval kan hon använda sig av den klassiska retorikens stilmedel på ett sätt som skulle blamera varje partsinlaga eller valtal. Till exempel anaforerna. Upprepningar med samma början (”rasism är …”) växer till en katalog som blir till ett stormande, kokande hav.

Nykrigets kniptångsrörelse:
ingenjörsmässig förstörelses
förhandsrättfärdiggörelse.

Sudokulösandets högsta topp: ser ut över hela landskapet, men hittar inte nån väg ner. Allt omöjligt, varje metod leder till två alternativ som känns lika trovärdiga. Den yttersta åtgärden är ”Ariadnes tråd” – att nånstans välja ett av alternativen och se vart det leder. Men för att hålla allt i huvet måste en då vara väldigt stilla och klar; det är en morgonsysselsättning.

Så händer det! När ögat far över en ruta eller en rad för hundrade gången visar sig en möjlighet att komma vidare, ibland ett ganska enkelt uteslutningsresonemang en varit blind för. Och sen går allt bara med ett huj, även om också nedstigningen kan ta sin tid…

Men just den där tillvaron när precis ingenting funkar, men med den allt starkare upplevelsen av att alla de 81 rutorna hänger ihop i ett mångdimensionellt nät som aldrig kan brista. En underbar stund, informerad av känslan av oändligt med tid, att det kan få ta dagar, minst.

Överhuvudtaget spel, stunden när allt står och väger. Eller ett länge låst läge börjar röra på sig men slutresultatet ännu omöjligt att förutsäga, ytterligt små skillnader kan komma att avgöra. Det är den lyckligaste stunden. All annan logik bara övning eller metodiskt verkställande.