Det finns en gräns där vetenskap övergår till att vara ideologi; och vetenskapsidkaren själv har sällan koll på var och hur den överskridits – det beror av hens medvetenhet om sin plats i samhällets uppbyggnad, snarare än av hens kvalitéer som forskare.

Det kan handla om kategorier som okritiskt hämtas in från det omgivande samhället och påverkar forskningens utfall; till exempel föreställningar om rasegenskaper. Men det kan också handla om att tappa eller släppa kontrollen över hur ens rön används i populariserad form, för att till exempel tjäna vissa bestämda klassintressen eller maktordningar – eller helt enkelt påverka den allmänna bilden av vad en människa är och kan vara. Ideologins vulgärantropologiska dimension. Som så få så sällan berör, med tanke på hur verksam den är i alla former av samhällen.

Jag lärde mig tvivla i dom här banorna av professor Sven Öhman, som stod för ett privat fälttåg mot populärvetenskapen, och som på dom språkvetenskapliga seminarierna sökte efter ”den sjuka punkten”, där framställningen inte längre har täckning av sina egna påståenden.

Sen förstärktes dom här insikterna bland annat av Louis Althussers seminarium från 1967 om ”vetenskapsmännens spontana filosofi”, som Sven förmodligen också hade läst och tagit intryck av. Althusser närgranskar en berömd hjärnforskares skrifter, och söker lokalisera just den där gränsen mellan vetenskap och ideologi.

Det där gör att jag inför varje presenterat ”forskningsresultat” frågar mig och försöker grunna ut vad det är dom har undersökt och vad det är dom eller den förmedlande journalisten påstår.

Vetenskapen är ju i grunden fantastisk och tillväxande. Kunskapen inte bara ackumuleras utan till och med ökar efterhandsvis i komplexitet, särskilt under epoker av öppenhet och nyfikenhet. Den är en sanningspraktik. Och nånting att hålla i handen vid sysslandet med mer lögnaktiga och osjälvreflekterande delar av tillvaron. Just därför viktigt att kritiskt separera det som håller måttet från det som har begränsat bästföredatum. Att relatera till undersökningarna och inte till resultaten.

Det här skrev jag i förrgår, spontant. Sen kom Isobel Hadley-Kamptz väldigt bra artikel i SvD, som explicit antyder att många av dom nya medieaktörerna är kopplade till Putinregimen. Och jag fick veta att det ska komma en bok i ämnet. Det har jag längtat efter. Jag har läst mycket av den senaste tidens nyheter och icke-nyheter om krig och icke-krig genom teorin om ”sjätte generationens krigföring”.

Trollnyheter definieras av sitt ideologiska innehåll, det som Barthes i sina semiologiska analyser kallar ”konnotationsnivån” (jfr Mytologier).

Det finns en anledning till att dom tillverkas. Högerextremister och ryskfinansierade propagandister trålar nyhetsflödet efter händelser som kan göras användbara –eller uppfinner sånt som aldrig hänt.

Men det som förtjänar riktig eftertanke är själva spridningen. Varför länka vidare en trollnyhet när en nånstans inom sig ändå vet att det är det ideologiska innehållet som är huvudsaken, och den moraliska upprördheten bara ett karamellöverdrag?

Samma fråga kan förstås ställas till all slags ryktesspridning. Halvkvädna vidor med giftig udd – ja med våld och pogromer i sitt framtida bagage.

Man vill fråga:
”Varför antyder du detta?”
”Jag antyder ingenting, jag berättar bara nånting upprörande. Försvarar du dom där kanske?”
”Jo! Du berättar det här för att antyda nånting, till exempel om en viss folkgrupp.”
”Det gjorde jag inte alls det.”
”Jo, det gjorde du visst; jag hörde dig ju alldeles nyss. Du är uppenbarligen inte medveten om dina egna intentioner. Att länka på det där viset är en aggressionshandling. Men det förnekar du.”
”Vadå ’på det där viset’?”
”En berättelse med okontrollerbar sanningshalt som vagt bekräftar vissa tendentiösa antaganden; och att detta är dess egentliga syfte.”

Men trollnyheter är också nånting nytt, beroende på att den nya medieteknologin gör dom så billiga att tillverka och sprida, i en form som liknar journalistik. Internet har blivit antydningarnas förlovade land, även om misstänkliggörandet har en lång mediologisk tradition, särskilt i totalitära stater.

Vi kan åtminstone välja vad vi vill sluta lyssna på. Tänk att bo i ett land där hela nyhetsflödet är riggat, och där en officiell nyhet instinktivt tolkas som ”Jaha, vilka är det dom vill åt den här gången?” – så till den grad att alla till slut helt misströstar om sanningen.

(Tanken om antydningen som rasismens etc primära framträdelseform stötte jag första gången på när jag på nittitalet översatte en essä till Divan av den franske psykoanalytikern Gérard Miller. Man kan säga att han vänder på steken och framhåller själva halvkvädenheten som det primära.)

Min kompis har ett ”enklare” arbete men är duktig och samvetsgrann och får alltid uppskattande ord av chefen och dennes kunder. Dock kan han titta sig i månen efter en fast anställning eller ens ett kontrakt. Vad som gäller är att hålla sig beredd på att inkallas med kort varsel och därefter kanske få jobba jättemånga timmar.

Han tycker ändå han är lyckligt lottad, eftersom han vantrivdes väldigt med att gå arbetslös, och eftersom han får betalt för varje jobbad timme, med alla pengar på bordet, vitt. Aldrig några efterhandsförhandlingar som i hemlandet om att ”du har jobbat åtta timmar men får bara betalt för fem den här gången”.

Men det är omöjligt att tacka nej när det dyker upp nånting. Det övriga livet får anpassa sig efter det.

Min kompis finner sig i sina villkor och trivs med att göra ett bra jobb och få lön. Han kan inte ens ta in ordet ”prekariatet”; kanske därför att det innehåller en svag nedvärdering, en jämförelse med dom riktiga arbeten som blir allt färre, men som ändå fortsätter överskugga bilden av arbetsmarknaden.

Han har perspektiv neråt, eftersom han har varit där, i grå- och svartjobben (aldrig i kriminaliteten); men det är viktigt för honom att känna sig jämlik, trots att hans villkor är så osäkra.

Egentligen har jag ingen aning om hur han förhåller sig till sitt arbete när han pratar med andra som också delar den här erfarenheten av att vara utestängd från arbetsmarknadens innersta cirklar på grund av bristande språkkunskaper och hudfärg. Kanske kan dom vara cyniska tillsammans, och inte bara förnöjda. Jag klarar inte ens av att ställa frågan.

Själv är jag en sorts egen företagare, med min bildning som enda maskinkapital. Men jag har privilegiet att kunna välja uppdrag utifrån lust. Jag känner igen mig i min kompis självklara arbetsglädje, men jag bestämmer själv, och så måste det vara ifall jag ska kunna göra mitt bästa. Att betalningen aldrig nånsin är på topp spelar då mindre roll. Egentligen är min grundtrygghet helt ofattbar, både den inre och den yttre. Eller möjligen väldigt gammaldags. Ibland känner jag mig som en vresig men snäll byhantverkare.

Problemet med det här samhället är inte resurserna. Det finns ett överflöd att ta av, låt vara att det mesta hamnar hos några få, och i accelererande grad. Problemet är att bilden av samhället inte överensstämmer med hur samhället fungerar. Det är bara vissa jobb och anställningsformer som syns och diskuteras. Och därmed blir det omöjligt att göra jämförelser. Inte ens inkomstundersökningarna säger nånting längre, eftersom en så stor del av utbetalningarna försiggår i gråzoner: från svarta kapitalinkomster till svarta tillfälliganställningar hos underleverantörers underleverantörer.

Alla vet hur dom själva har det. Hur stor pensionen blev. Hur stor del av den disponibla inkomsten som äts upp av räntebetalningar som om några år kanske kommer att växa till en kräftsvulst. Men ingen vet hur alla har det. Och få vet hur andra har det. Vi pratar så sällan på det viset, utom möjligen med den närmaste släkten.

Det finns så många parametrar kring ekonomin, så många måttstockar, så många helt väsensfrämmande förhållningssätt till pengarna. Men det offentliga samtalet om ekonomin handlar i stort sett bara om vad dom som har för mycket ska göra av med sitt överskott på: investeringar eller lyxkonsumtion. Det är dom som är normen – och, som det verkar, valmanskåren.

Om jag finge önska mig nånting, så vore det att få gå till val utifrån nationalräkenskaper som berättar hur alla har det. Så att det ginge att jämföra levda liv, inte abstrakta tillväxtsiffror.