Att översätta är också att föra över energier, känslomässiga, från språk till språk. Det är inte bara ett daltande med ord. Därför blir jag extremt upplivad av Linnéa Erikssons och Anna Tebelius projekt utifrån Kathy Ackers bok Algeria.

Acker bearbetade sorgen efter sin mor genom att subjektivt återberätta Pontecorvos film om den koloniala kampen Slaget om Alger och blanda in allt som dök upp, bland annat ett referat av en porrfilm.

Vare sig mamman eller Pontecorvos film framträder särskilt tydligt, men virrvarret tecknar en deformerad bild som har sin alldeles egna tydlighet – och den vanställningen övertar Eriksson när hon under sträng tidsbegränsning och tuffa psykiska ramar gör den svenska versionen, på plats i Alger, med allt som händer henne där, och sen beskriver en helt annan porrfilm.

Och sen i sin tur, när Anna Tebelius ska översätta en bit av Erikssons text till engelska grips hon av samma virvel och gör en helt egen bok, med en massa tillägg.

Reglerna för litterär översättning är hårda. Det ska finnas en minutiös överensstämmelse. En tillförlitlig karta i skala 1:1. Men energierna. Dom kan helt försvinna, texten dör. Men vanligare är att översättaren i språket tillför liv, subtilt och nästan försynt.

Här har det satts igång en oändlig översättningsprocess, som mycket väl kan fortsätta. I Kathy Ackers anda och i en hel tradition av destruktion av patriarkatets tolkningsramar. Nina Lekanders inspirerade och livfulla översättningar av tre Acker-romaner gav oss verken. Eriksson/Tebelius ger oss impulsen. Och samtidigt en sjujädrans läsupplevelse.

Sen när jag fick lust att läsa originalet beställde jag fel och fick istället hem den arabiska översättningen, som jag inte kan läsa än. Det kändes helt rätt.

”I have translated from within Algeriet for something magical to happen that will make the world just slightly better. Of course this is naïve and silly. But then translating itself is also naïve and silly.”

Så skriver Tebelius i en medföljande kommentar.

Jag gnetar på med mina detaljöverensstämmelser, researchar benämningarna på olika dricksglas och kollar i lexikon och databaser så att ord inte ska vara anakronistiska. Men Erikssons/Tebelius egensinne påminner om en annan dimension, och om att alla som jobbar med språk har chansen att göra världen bättre. För jag är ju övertygad att rivandet av dom mytologier som styr oss också äger rum inne i själva grammatiken, att meningsbyggnaden ständigt är under construction.

Bertien van Manen och Nan Goldin har ett liknande arbetssätt. Dom infiltrerar folks liv och tar en massa bilder som dom sen drar sig undan och framkallar och gör kopior av och väljer ut till böcker, utställningar eller bildspel. Dom blir vänner med folk och miljöer först – van Manen lärde sig ryska för att sen vistas många år i Sovjetunionen, man förstår att KGB gav henne en överrock; Goldin levde ut så hårt med sina vänner att hon inte kommer ihåg att hon tagit många av diorna och måste rengöra dem från ett tunt lager åttitalskokain innan visning.

Bägge uppträdde på Landskrona fotofestival och var mycket olika till sättet och graden av svartsynthet. Men närmade sig varann påfallande genom en anti-hållning: Att bilder inte uppstår i medvetandet utan i samspelet med andra. Först efteråt kan en se vad det blev. Och bägge är starkt emot digitalkameror; Goldin hävdar till och med att dom har dödat fotografikonsten. Van Manen åker omkring i världen med ett halvdussin billiga analoga kameror, fotar gärna med tydligt blixtblänk och väljer gärna ut överexponerade eller skymda bilder som andra skulle ha trashat automatiskt. Överhuvudtaget var hennes förmåga att fortfarande mitt på scen verka överraskad av de egna bilderna en upplevelse i sig. En del har till och med andra tagit med kameror som legat framme.

Bilder uppstår för bägge således inte i nuet utan i urvalet, kombinationerna och bearbetningen. Först då blir dom bärare av ögonblick som sammanfattar levnadsvillkor och meningssökande. Liv och meningsbyggande med dom medel som står till buds.
Att den enskilda bilden upphöjs i efterskott och offentliggörs i ett sammanhang är en livsbejakande gest. Inte när den tas, först när den ges. Och hur förtvivlat livet än är som skildras.

Medvetandet har inte tillräcklig kapacitet vare sig för varseblivning eller för lagring. Det krävs efterbearbetning överallt. Konsten lär oss att ha levat. Eller hur ska annars det starka igenkännandet av helt främmande villkor förklaras, än som att Goldins och van Manins levda estetik säger nånting viktigt om erfarenheten överhuvudtaget. Att den måste bearbetas. Bland annat genom igenkännande i främmande världar under trygga kontrollerade omständigheter.

Landskrona fotofestival är mycket inspirerande. Men först bara en alldeles särskild grj.

I den stora turkiska utställningen, dominerad av giganten Ara Güler, är det en stor avdelning med Lütfi Özköks författarporträtt. Och dom visas jämte kontaktkopiorna. Så att en både kan jämföra med bilder från samma tagning, ofta helt olika i stämningen, och kolla vad som hänt i mörkrummet. Kraftiga beskärningar, reducering av bakgrunderna till geometieka mönster och motsvarande accentuering av kontraster i ansiktet.

Kort sagt porträttet som en balansakt mellan ansiktet, dess infattning i grått och vitt, och så det där specifikt özkökska, att författaren verkar befinna sig hos den hen riktar sig till när hen skriver, med en blandning av jämlikt tilltal och nödvändig förställning. En hypokritisk kommunikation, dikterad av den omständighet att vissa är diktare. Och framtagen genom omsorgsfull reduktion till öppenhet. Här Pasolini, de allra sista fotona i hans liv:

Förläggaren, översättaren och författaren Jonas Ellerström gör en oförliknelig insats för hur den svenska poesin ska uppfattas med boken Under tidens yta. Konceptet är att välja ut 70 svenska dikter från 1900-talet, dikter som av nån anledning inte nått in ända upp på parnassen, och sen i inkännande och väldigt tankerörliga små texter presentera författaren, den litterära tidsandan och diverse kuriosa.

Jag, som inte är helt obevandrad, hittar minst ett dussin författare jag vill läsa mer av. Och upprättelser av såna jag tycker behöver det, till exempel Tyra Norrmann som gav ut en enda bok 1932 och blev kåsörernas offer.

Men Under tidens yta gör mer än att bara dra ombord enskilda. Den föreslår genom själva sin hållning en mycket mer befriande inställning till frågan om det litterära urvalet, till “kánon”. Att eftervärldens institutioner lyfter upp vissa författarskap, och nästan alla dom är bra; men det är den enskildes uppdrag att gå udenom och skaffa sig en egen samling, med sned utsikt över parnassen. (I förlängningen rymmer det där nästan en etik för privilegierade.)

En annan värdefull aspekt är själva urvalet,  vad som lyfts fram, dom olika slags bedömningsgrunder som redovisas. Ellerström blottar en personlig estetik, som jag känner mig djupt befryndad med.

Man kan kalla den “poesi som existensmaximum”.

Grundvalen för den estetiken är att poeten genom sitt språkarbete till slut kan nå fram till beskrivningar med överraskande förklaringsvärde av sin egen livssituation. “Allt annat var bara förberedelser”, som Rilke skriver om kärleken.

Så beskrivs Gulli Lundströms – Ellerström ska ha extrapoäng för att han lyft fram så många märkliga kvinnliga poeter, några av dem med undertexten att de borde befordras till den officiella litteraturhistorien – utveckling under 1950-talet med orden:

…i de två närmast följande diktsamlingarna förenas formskickligheten med en alltmer personlig och intensiv gestaltning av existentiell utsatthet.

Alltså hantverket å ena sidan, livet å den andra. Eller en vill nästan säga “främlingskapet” istället för bara livet. Och dom där två kan förenas i ett litterärt existensmaximum och på så vis äga bestånd. I väntan på att upphittas av nån framtida samlare som beslutat sig för att inte bara hålla sig till standardsortimentet.

I skrivandet en strävan mot maximalt uttryck: att i språket komma saken så nära som möjligt; med en naturvetenskaplig metafor kan det kallas för exakthet … även om arbetet snarast handlar om komplexitet.

Men det finns även en annan pol, som kan kallas redaktörspolen. Den har läsaren i åtanke. Den skapar en ordning som maximerar varseblivningen av det en har att säga. Interpunktionen är till exempel en instans som ligger väldigt nära redaktörspolen! Visst finns det en expressiv interpunktion, som hos Emily Dickinson. Men det är inte alls säkert att den når fram. Sånt får redaktören bedöma.

Hur förhåller de två polerna sig i tid, då? Alldeles för lätt att bara tänka sig ett flödesschema: produktion–design; när i själva verket bråket mellan författaren och redaktören pågår hela tiden, exempelvis kring strykningen av ett förklarande adverb (det tillhörde byggnadsställningen och ska tas bort, eftersom det sagda annars överskuggar det osagda, det oblika). Fasthållandet vid ett übersvårt ordval på rätt ställe, eller en barbarism. Förväntningarna på läsaren gagnar framställningen av saken. Den tilltagande skärpningen av komplikationerna. Konsten att sluta i rättan tid.