Bakom idrottsplatsen (Släda) låg en äng mitt i skogen, rektangulär, välskött, som om nån var inriktad på själva artrikedomen. Den ledde heller ingenstans. Det var verkligen bara en äng mitt i skogen, omskött.

Där hade jag möte med korsspindlarna, skulle jag säga i en annan litterär tradition. Sanningen är att jag en gång kom in där, på väg ingenstans (dagarna på Alnön var långa och måste fyllas med ingenting). Det hade just regnat och ljuset var snett (sommarkväll). Då stannade jag upp och tittade på ett spindelnät; det var väl nånting i formen som tilltalade mig. Och i nätet arbetade en spindel, eller bara hängde där, och den hade som ett kors på ryggen. Jag tänkte, utan insektsbok eller insektskunskap, att det måste vara en korsspindel.

Varför kommer jag att tänka på det här dryga fyrtio år senare? Vi planerar ett utomhusseminarium om Gunnar Ekelöfs och Harry Martinsons naturdikter, det måste vara triggern. Och vi har pratat mycket äng och ”hålla i hävd” på gården i Roslagen under sommaren. Men jag fick aldrig nån kontakt med spindeln, annat än att ge den ett artnamn som dessutom förmodligen var fel. Och den kom inte med nåt religiöst budskap, för jag är allergisk mot symbolik.

Det bärande i själva hågkomsten måste vara identifikationen med en okänd person som låter ängen änga för dess egen skull –och för dom förbipasserandes, människor och spindlar och andra. Nätet är också viktigt, och ljuset som föll över det, grått: en levande organisk struktur av nyss dött material, topologiskt oregerlig, växande. Dess underförstådda motsats är den kommunala fotbollsplanen, och tanken på lagidrott överhuvudtaget.

Ensamhet, det är kanske själva minnesbildens kärna. Inklusive att avbryta en arbetsträngd dag för att skriva ner det här till ingen som helst nytta, men med ett ilsket begär att formulera det som sen växte fram. Dom långa minuterna innan datorn vaknade var fulla av ilska och vresighet: jag hann gå igenom bilden från många olika håll och samla goda formuleringar av vilka sen nästan ingen kom till användning, och en av dom citerar jag bara för att sen göra narr av.

Är mitt språk då så artrikt som jämförelsen hävdar? Nej knappast, det känns bara så inifrån. Och det är nödvändigt att ha den känslan. Ett poetiskt språk är ett språk som inte benämner, men som sätter världen i arbete.

Trevligt samtal på Rönnells mellan Jonas Gren och Göran Greider. Den förstnämnde läste ur sin senaste diktbok, Antropocen, den sistnämnde ur sin första, från 1981. Den håller än, men är väldigt ungdomlig och jagcentrerad. Vilket gjorde att det väldigt mycket kom att handla om jaget i poesin. Att också det förändras när vi måste utgå från att vi är dom jag som håller på att förstöra sina levnadsbetingelser. Då blir det liksom en annan sak att säga ”jag”, vilket poesin registrerar. Gren kan skilja mellan dikter där han själv talar och dikter där ett mer allmänmänskligt medvetande har ordet (och dom två interfererar givetvis). Dessutom en intressant diskussion om huruvida termen antropocen sätter människan i centrum bara ännu en gång. Förvisso, men det handlar samtidigt ändå om decentrering, ett avbräck för narcissismen, en detronisering som rimmar väl med den modernistiska poesins pågående reträtt från dom höga hästarna – som pågått länge och nu får en ny dimension.

Jag tänker så här om ekopoesi: det är ingenting nytt; poesin har i alla tider gestaltat människans samspel och brott med naturen. Men läsmoduset är nytt; och det är därför termen behövs och gör nytta.

I min poetik handlar det om att göra det osynliga betydelsebärande, betydelseskapande. Grammatiken, ljuset, kroppen. Det som annars bara finns där, tyst.

Om vi nu lever i en tid där allting håller på att gå åt helvete och alla vet om det, till och med förnekarna, då blir den medvetenheten ett grundläggande existensvillkor, som en ny dimension, och letar sig in i poesin, programmatiskt eller underförstått.

Poesin har alltid varit förkämpe för att tillerkänna naturen röst i all dess olikhet, arters levnadsvillkor, individualitet, ofta med profetisk undertext om att det är vi mänskor som måste ändra vårt liv eftersom vi kan det.

Men nu i början till dom yttersta dagarna blir skulden tydligare, skulden vi ärvt utan att be om det, skulden för dom oförlåtliga ingreppen.

Jag tänker på en dikt i The Ecopoetry Anthology, ”First lessons in beekeeping” av Laura Gray-Street, publicerad på eget förlag 2014. Det är tentativa anteckningar kring upplevelsen av att kompisens bin sökte plats i hennes hår, som doftade av artificiella parfymer. Övningen går ut på att inte bli rädd, att låta dem slicka av apelsinkärnorna i hennes hand. Den slutar:

I can still taste that first kiss
of bees in my hair.

If I could have walked
calmly with them from there to here.

Ett speciellt modus, som sagt. Ett hur det är och hur det borde/skulle ha kunnat vara. Ett för sent. En personlig insikt, nästan en kallelse. Det är klart att det blir poesi av sånt. Det är klart att det blir en viktig del av poesin.

Och kritikens uppgift borde då vara att få med detta. Inte att göra kategoriseringar. Det är inte en ny genre. Det är ett nytt läge.