Mycket av debatten och kunskapsspridningen på artonhundratalet ägde rum genom billiga pamfletter. Nedan några halvskarpa bilder från antikvariatsbokmässan, där uppsalaantikvariatet Thomas Andersson ställde ut guldkorn ur sin stora samling med koppling till arbetarrörelsen.

Och vad en undrar är om inte liknande grejer borde gå att göra med dagens spridningsformer, internet som är gratis. Svårigheten är hur det ska gå att skapa avgränsningar, format som motstår flödet och går att ordna i bibliotek. Det behövs uppfinnas en variant av den tryckta sidan som ser helt annorlunda ut.

Är inte ett av grundproblemen med den svenska litteraturkritiken att det inte finns nån enda instans som återspeglar hela den faktiska utgivningen.

Den enda plats som ger någorlunda överblick är Svensk Bokhandels Vår- Sommar- och Höstnummer, där nästan alla förlags annonser samlas och innehållsförtecknas. Men också dom numren måste kompletteras med info från förlag som inte har råd att annonsera.

Ett annat alternativ är landets alltför få fullsorterade bokhandlar, och så förstås Bokmässan i Göteborg, där nästan allt exponeras.

Vad har det här med kritik att göra? Jo att osynligheten brer ut sig och tär på alla, inklusive dom som lider av att inte få reda på vilka böcker det kommit ut som dom skulle ha behövt.

Öknen växer, och oaserna har bara plats för en utvald skara. Slump, ideologi och populism rår över insläppet. Och naturligtvis även en massa gott omdöme.

En bok får ersätta många andra, som alltså hamnar i skymundan. Dom hade otur.

Och det här läget är inte schysst, vare sig mot författarna, förlagen eller publiken.
Beträffande den enskilda titeln, men också med tanke på den litterära offentlighetens kvalité.

Litteratur (eller konst, tänkande) uppstår i system, biotoper, skolbildningar, generationer. Dom olika termerna ger olika aspekter på samma fenomen.

Att just eftersom litterärt skapande är så ytterligt solitärt, så behövs det en gemenskap som kan definiera den enskilda verksamheten, för upphovspersonen och för den samtida läsaren.

En gemenskap i kontrast mot andra gemenskaper, skolbildningar, förhållningssätt; och detta är kontraster som bara fungerar synkront och inte äger särskild historisk beständighet – även om benämningarna ofta hänger kvar från tidigare epoker och på så vis ger ett sken av kontinuitet.

Kritiken behöver för överblickens skull tillgång till mycket rådata, många – i sig helt egenartade – pågående författarskap för att uppnå den relevanta skärpan och inte förfalla till klyschor.

Givet att vi just nu i Sverige har en sällspord litterär rikedom både vad avser närproducerat och import (=översättningar, deltagande i interantionella rörelser och projekt) så vore det inte alls för mycket begärt att få en kritik som kunde tala om för dom inblandade: upphovspersonerna, förmedlarna och publiken – vad det är som pågår, på ett sätt som det slumpmässiga urvalet inte förmår.

Att dom kommersiella dagstidningarna är fel plats för en sån ambitionsnivå står står klart, även om dom kommer att fortsätta ge viktiga bidrag under förutsättning att dom inte börjar låsa in sitt internetmaterial.

För vad som behövs är nånting som länkar vidare till allt som kan bidra till överblicken. Och jag ser det inte framför mig.

Här är några beställningar:
• Debatter om hegemoni och om vem som har rätt att uttala sig om vad borde förankras i dom konstnärliga praktikerna. Bli kritiska och inte ideologiska.
• Böcker och projekt som finns men ännu inte kommenterats borde finnas med på kartan redan från början, med ett slags medborgarrätt.
• Kritiken som sån borde få status av självständig konstnärlig praktik.
• Det svenska synkrona litterära systemet (och dess samarbeten med t ex konst och politisk aktivism) borde få en belysning på rätt nivå, med den överblick som historiska och internationella jämförelser kan ge.

För övrigt anser jag att personcentreringen borde förbjudas. Ett ansikte är en usel förpackning för en litterär gärning.

Det finns en satirdimension som är viktig att hålla i minnet: förståelsedjupet.

En initierad satir kommunicerar väldigt mycket i detaljerna, och är full av motsägelser och ambivalenser, med motsvarighet i den händelse eller situation som porträtteras. Och det finns en motsvarande initierad läsning — eller rättare sagt många; ingen tolkning är entydig, det går att bråka rejält.

I en ytligt läst satir framträder däremot bara det plumpa, det lätt avläsbara, det allmänmänskliga. Och framstår då som själva meningen med alltsammans. Allt det kontextspecifika försvinner och bara överträdelsen blir kvar. (Och samma kritik kan riktas, estetiskt, mot en misslyckad satir.)

Den initierade läsningen går på innehållet; den ytliga läsningen går på formen. Som om hädelsen vore huvudsaken, som om det inte alls handlade om politik.

Det handlar om två olika slags uppmärksamhet. Och därmed också två olika slags kritik.

“Jag förstår vad du säger, och jag håller med / håller delvis med / håller inte alls med.”

“Jag accepterar / tar avstånd från det sätt du uttrycker dig på. Med den eller den motiveringen. Men därmed tar jag inte ställning i själva sakfrågan.”

Fast så enkelt och renodlat är det inte heller. Eftersom normbrottet sker inom en tradition, och i tät dialog inte bara med samtiden utan även med föregångarna, är normbrottet en konstitutiv del av själva reflexionen, med fullt av underförstådda citat och referenser.

Det initierade har således två aspekter. Förståelse av den aktuella situationen och hemmastaddhet i traditionen. Överskridandet är historiskt specifikt, men alls inte originellt. Det har sina rötter långt tillbaka.

Det här resonemanget är giltigt på alla möjliga estetiska diskussioner. Fördömandet kan vara mer eller mindre rätt, mer eller mindra välgrundat. Men det äger rum på en annan scen, där själva konstverket bara spelar en statistroll och skulle kunna bytas ut mot ett annat exempel. Det finns egentligen ingen beröring. Förrän den som kritiserar ger sig in i en allvarligt syftande tolkningsprocess.

Just efter att jag i ett samtal spontant lyft fram särtryckens förträfflighet – dom extraexemplar som man kunde få på boktryckeriernas tid om man medverkade i en tidskrift eller en antologi, och som alltså bara bestod av ens eget bidrag – råkar jag läsa senaste Biblis, kvartalstidskrift för bokvänner.

Där skriver idéhistoriaprofessorn Gunnar Broberg med många exempel om hur systemet med särtrycken fungerade, som socialt kapital. En utmärkt artikel, liksom flera andra i numret (68, vintern 2014/15), inte minst Jonas Ellerströms intervju med Claes Bäckström om dennes tidiga bokomslag.

Broberg ser särtrycken som en del av det förflutna; men mitt hugskott var redan att återuppliva bruket: det är just enstaka artiklar som behöver cirkulera och nå fram till rätt mottagare nu och i framtiden.

Problemet är A4-formatet.

Inget kan bli kul i A4 eller andra liknande proportioner. Framför allt inte på vitt kopieringspapper.

Jag skickar dig en PDF, du skriver ut den, den blir liggande i en hög.

Ett annat format och ett roligare papper skulle ha givit artikeln ett helt annat öde.

Det går till och med att tänka sig att skriva för ett format och bifoga anvisningar för material och skärning, och inte ens ha en tidskrift eller en antologi.

Direktcirkulation.

Sen jag drog ner på förvärvsarbetandet har jag kommit tiden närmare. Ålder, rutin och erfarenhet spelar förstås också roll.

Den produktiva tiden kan vara oerhört kort, och det gäller att ta vara på infallen och skriva ner dom. Egentligen kanske med ständig loggbok. Den här anteckningen är ett sånt exempel.

Jag har precis nu en timma över i biblioteket innan det är dags för en välplanerad shoppingrunda som börjar på en affär på Stora Nygatan.

Genomförandetiden är däremot  lång. En idé som ska stavas ut, en roman som ska översättas. Rättare sagt oförutsägbar växling mellan produktiva infall och rent slit.

Men genomförandetiden känns kort, rent mentalt. Först efteråt märks det att den slitit på krafterna och kräver återhämtning. Däremot kan ett sjok av produktiv tid kännas nästan oändligt, trots att klockan knappt rört sig.

Den improduktiva tiden är också nödvändig, om än frustrerande. Ingen riktig kontakt vare sig med omvärlden eller den inre världen. Perfekt för hushållssysslor och sortering, upprättandet av listor och referat, plikter. Men den går inte att planera in. Här är det en stor fördel att vara frilans, och kunna ställa in alla anspråk för ett tag — väl införstådd med att också dom viktiga uppgifterna kan ta stora steg nästan utan att jag märker av det, som om hustomten har varit framme och skrivit ett par riktigt bra sidor.

Men jag tror det är viktigt att utnämna den improduktiva tiden till improduktiv på förhand. “Idag rör jag mig inte framåt.”

Värst är förflyttningarna, och letandet efter borttappade grejer. Då går tiden oberoende av mig. Visst, jag kan jobba på en buss, eller göra andra fynd medan jag letar efter det bortsprungna lexikonet. Men  är liksom bortkopplad, inte i tjänst. Långpromenader kan kännas outhärdliga, även om jag har dedikerat dom till att tänka igenom nånting. Outhärdligt långa, kan dom kännas.

Förmodligen har jag anpassat mig till att snabbt kunna byta syssla, ungefär som man på datorn växlar mellan olika dokument, olika program.

Det är en ofattbar lyx att kunna hålla på så. Och väldigt effektivt. Och slitsamt. Måste balanseras av vila, rekreation, människor. Det är prioriterat. Hellre pruta på ambitionerna än att bli uppslukad. Förutom under särskilt intensiva genomförandefaser, när grejer ska bli färdiga. Då jävlar.

En improviserande tillvaro. Mitt i ett alldeles vanligt liv, som också har sina mödor, njutningar och årstidsväxlingar, kalendrar. Den temporalitet jag ovan försökt beskriva är inskjuten i en massa andra temporaliteter, som jag bara mer eller mindre råder över.

Men just det här nedtecknandet är ett exempel på autonomins alldeles egna tidslighet. Den gyllene egentiden.

Den tyske filosofen Byung-Chul Han utkom fjol för första gången på svenska med en liten bok om hur vi stressar ihjäl oss på grund av inre krav som gör var och en till ett arbetsläger. Jag skrev om den tillsammans med om en bok av Tiqqun.

Nu fortsätter han i ytterligare en liten läcker bok (I svärmen, översättning Ola Wallin, Ersatz) med att skriva om läget efter den digitala revolutionen, utifrån en ganska gammaldags modernitetskritik. Dialogpartnerna är gestalter från förra seklet: McLuhan, Barthes, Flusser, Schmitt … och den återkommande poängen är att deras kritik och/eller hyllning av informationstekniken har överträffats på sätt de inte skulle kunna drömma om.

Samtidigt är Byung-Chul Hans kritik av samtiden rejält moraliserande, han beskriver ett förfall som gjort att gillaklick ersatt handling, transparens utplånat alla hemligheter. Han anropar ett ”vi” som försjunkit i letargi och narcissism, men utan att åberopa nån möjlig frälsning ut ut det läget.

Uppgivenheten väcker till slut protester i mig, och det kanske är det som är meningen.

Byung-Chul förutsätter till exempel att en identitet på nätet är ett falskspel, och att den tränger ut en sannare, hemligare identitet. Men skulle det inte lika gärna gå att säga att utprovanden av olika identiteter, gärna inbördes konfliktande, är ett sätt att förfina det privata, det egna, ja och kommunicera det. Det finns många som går helt upp i sin nätidentitet, men snart slår dom över till nånting annat, eller förändras, glider över gradvis till att vara nån annan. Nuet har också en diakronisk dimension.

I många av mina kontakter via internet, särskilt med folk jag aldrig har träffat live, anar jag en svävning mellan olika varanivåer. Den en försöker vara har en botten i nånting hemligare, som också det går att dela, att känna igen.

Att vara nån och slippa stå till svars för det i dom dagliga rutinerna: själva ansträngningen lämnar också ett avtryck av vem en har varit. Litegrann som en skådespelare. Dom kan vara genomfalska, och då blir det tråkigt, men dom kan också vara verkligare på scen än i verkligheten därför att rollgestalten får ett förflutet, ett omedvetet.

Byung-Chun verkar tro att det omedvetna har utplånats, att allt är upplyst in i minsta vrå, och förenfaldigat.

Att han ser det så beror på att han betraktar utifrån. Han skriver med en typisk formulering: ”Numera har man ett fanatiskt, nästan tvångsmässigt förhållande till den egna apparaten. Också här slår friheten över i tvång.” (sid. 49) Vad som beskrivs här är den fysiska relationen mellan människa och maskin, subjektets underordning till teknologin.

Men vad som egentligen sker är fortfarande en hemlighet. Jag har inte en aning om vad den andra människan framför sin skärm är uppkopplad på, och med vilka intentioner, vilka forskningsdjup. Det kan dyka upp grejer som är helt omstörtande, precis som på ett rikt bibliotek eller i mötet med riktiga människor. Grejer som rör vid det egna varats grundvalar.

På väg hem från julaftonsmiddagen läste jag under bussresan en rapport från förberedelserna kring det tredje vatikankonciliet och en intervju med påven Frans om vilka dogmer och praktiker som är historiskt bestämda och kan omförhandlas, till exempel att påven måste vara av mankön.

Det var fejk. Det var en välinformerad satir. Men det satte igång hemliga processer i mig som likafullt påverkade min uppfattning av min plats i världen, och gjorde mig julupprymd. Och nånting av det där stannade kvar.

Men det enda Byung-Chul Han hade kunnat se om han befunnit sig på 611:an hade varit en människa djupt försjunken i en skärm. Och med hjälp av NSA och medicinsk mätutrustning hade han kanske kunnat konstatera att jag befann mig i ett tillstånd av att bli lurad.

Vad som egentligen hände faller däremot utanför hans beskrivning. Det har jag ju egentligen inte ens reda på själv än. Sanningen är en pågående process mellan intryck utifrån, tillfälliga ställningstaganden och ett långvarigt reflexionsarbete.

Därför läser jag hans bok två gånger, först stimulerad, sen kritisk. Därför skriver jag ner mitt bemötande och internetpublicerar det.

Byung-Chul proklamerar att anden är död; jag tycker snarare att den har väldigt mycket mer att göra nuförtiden, att arbetet med att skilja vad som är från vad som synes vara blivit mycket mera spännande.

Hos alla finns en strävan, en önskan; ja flera strävanden och önskningar, ofta motstridiga. Och det är dom kritiken kan frilägga, istället för att moralisera. Långsamt frilägga, dialektiskt. För samtidsmänniskan är inte generaliserbar. Lika lite som forna tiders människor.