Jag fick anledning att bläddra igenom alla årgångar av Psykoanalytisk Tid/Skrift, sedermera Arché, och begav mig därför till Stockholms Universitetsbibliotek. Där stod dom i långa rader, med bara ett fåtal lakuner.

Och vilken trevlig läsning. En humanistisk bastion byggd på psykoanalys, idéhistoria, arkitektur och stil. Jag har ju läst många nummer, och till och med medverkat, men helheten!

I synnerhet överraskades jag av en komplett översättning av ett av vår tids viktigaste dokument, Lyotards utredning ”Det postmoderna tillståndet”.

Men vänta nu – dom senaste numren saknas?

Jag gick till infodisken för att få vägledning.

Då visade det sig att SUB har upphört att prenumerera, år 2014, på en av landets mest karaktärsfasta och nydanande publikationer, såväl kulturellt som akademiskt och jag vill även tillägga: etiskt.

Jag bad bibliotekarien gissa varför, och hon sa att det är Överbibliotekarien som bestämmer, men att orsaken förmodligen är att tidskrifter tar så mycket plats, och att biblioteket håller på att gå över till elektroniska tidskrifter.

Mm, sa jag, men det är själva poängen med Arché och andra tidskrifter att dom bara finns i pappersversion.

Är du forskare, sa bibliotekarien, då kan du lämna ett inköpsförslag.

Nej tyvärr, sa jag. Tack så mycket!

Nu ska jag berätta vad jag tycker om det här.

Att göra tidskrift är att nätverka mellan det förflutna och nutiden, mellan det nya och framtiden. Det är också att ingå i en community av förebilder, kumpaner och kommande läsare. Dom sistnämnda håller modet allra mest uppe, eftersom en själv i så hög grad har gjort sig delaktig av det kollektiva tidsminne som ett enstaka nummer, en utgivningssvit, eller en epoks samlade tidskrifter tillhandahåller, ofta rent slumpmässigt.

Precis som jag, ofta av en tillfällighet, haft helt oväntat utbyte av texter från förr i tiden – så vill jag inbilla mig att det jag publiceras kommer att hitta fram till nya personer. Det är en av horisonterna: den framtida aktualiseringen, långt efter dagens hopplösa kamp för att vinna uppmärksamhet.

När nu SUB avbryter sviten kapar dom därmed banden till framtiden. Därmed görs den hittillsvarande sviten av Psykoanalytisk Tid/Skrift–Arché till ett antikvariskt föremål, med okänt öde. Varför inte slänga/magasinera/digitalisera rasket istället? kan nästa Överbibliotekare fråga sig.

Man kan invända att SUB är ett forskningsbibliotek med begränsat utrymme och själva måste få fatta sina beslut.

Jovisst. Jovisst.

Men hela skandalen handlar också om definitionen av vad forskning är för nånting. Och vad essäistiken spelar för roll i forskningen.

Det finns en oroväckande tendens i samtiden att den empiriska naturvetenskapliga forskningen görs till modell för all forskning: redovisningen av kontrollerade experiment. Så stark är dominansen att det akademiska överallt får stryka på foten: det slags vetenskap som är språkligt–diskursivt baserad och vars framåtskridande bygger på kritik snarare än på experiment. En kunskap som bygger på tolkning, så att det blir ytterst viktigt, kanske viktigast av allt, att läsa väl och kunna formulera sig väl.

Och i den maktkampen hamnar den humanistiska forskningen i ett slags limbo. Texterna kan förstås publiceras och spridas elektroniskt och nå väldigt många tilltänkta läsare. Men dom kan inte tillkomma elektroniskt.

Och det här tycker jag är en viktig poäng som har med Arché att göra. Det kan tyckas märkligt att jag skriver på en laptop och publicerar på en blogg; men sånt där är bara utanverk.

Den humanistiska forskaren, precis som essäisten, verkar i en kontinuitet. Hen skriver vidare på vad andra skrivit; hen offentliggör inga resultat som vunnits på oberoende väg. Den humanistiska, och i hög grad även den samhällsvetenskapliga forskaren är en skriftställare. Och vi skriftställare vet dessutom med närmast pinsam tydlighet att också den naturvetenskapliga forskningen vilar på en språklig och skriftlig diskurs, i högre grad än vad den kanske är beredd att erkänna.

Således: när ett av dom viktigaste inflödena av nya tänkesätt, skrivsätt och publiceringsformer (Arché kännetecknas även av en mycket medveten användning av bilder och grafiska uttryck) stryps på SUB, så innebär det även en degradering av Stockholms universitets forskare och studenter – om man så vill en diskret tillvitelse att hålla sig inom dom givna facken och skriva för elektronisk publicering i facktidskrifter – ett besked om att dom intryck som förändrar tänkesätt och skrivsätt och världsbilder är en privatsak som en får ägna sig åt på fritiden.

När jag forskar genom att skriva – och jag tillhör alltså inget universitet – behöver jag direkt tillgång till skrivna texter, och deras format är egentligen oväsentligt, men jag behöver direktkontakt med dom. Som källmaterial, som sekundärlitteratur, men framför allt därför att jag genom att skriva deltar i en tradition som jag inte kan överblicka och som ständigt växer ju mer jag arbetar.

Slumpen är den skrivandes chef. Ingen annan.

Det är festligt att få använda nåt man kan på nåt man inte kan. Det blir som en tankelek.

Förra veckan var jag på seminarium om indisk musik med Dr. Soma Gosh, en fantastisk sångerska med stor bredd och stor kunskap. Hon satt på en kudde och föreläste och sjöng, omgiven av lika fantastiska musiker och en dansare.

En föreläsningsform som verkligen tilltalade mig. Exemplen växte fram ur beskrivningen så lättsamt och organiskt som det gör när nån verkligen vet vad hon pratar om.

Men vad jag då kunde erfara, tack vare okunskapen, var att den här musiken börjar i käften.

Rösten har två kvalitéer: tonbildning och fonembildning. Obegränsade tonkurvor som faller och stiger och faller. Avgränsade språkljud som snabbt avlöser varann. Och det där pågår samtidigt, oavsett om vi talar eller sjunger.

Tablatrummorna motsvarande tungans och läpparnas idoga, flinka arbete för att skapa sekvenser av språkljud, i synnerhet konsonanter. Ett stråkinstrument som såg ut som ett torn och en liten dragspelsliknande orgel. Jag ska ta reda på vad dom heter sen. Dom var som förlängningar av röstens tonkurvor.

Och danserskan, samma kontrast där. Kroppens svepande rörelser och armarnas och fingrarnas distinkta, säkerligen symboliska gester.

Flöde och segmentering. Som i rösten. Och därtill några skrammelinstrument som gjorde en viktig förstärkande insats.

Scenen var liksom en tal- och sångapparat. Plus att klangerna var enormt raffinerade och välstämda.

Samtidigt som allting också var improviserat. Ragorna har gått i arv, tillskrivs forntidens vise män, har lärts ut i generation efter generation och på sistone upptecknats. Dom består av tonala och rytmiska mönster som man har att hålla sig till, men får göra vad som helst av. Och jag antar att många på papperet tänkbara kombinationer är förbjudna, osköna.

Lite grann som språket det med. Explicita och implicita regler som ändå bara är början till ett enormt antal kombinationer.

I den här käftliknelsen (som alltså blev min ingång till att kunna lyssna) intresserade jag mig särskilt för glidtonerna, fem till antalet, och i indisk musikologisk tradition kallade ”molltoner” (minor notes), vilket känns vilseledande. Jag tyckte dom påminde mest om diftonger!

Tungans och läpparnas obestämda rörelser, som förblir just närmanden, övergångar, och aldrig fullt ut realiseras. Det är ju för övrigt bara hos vissa extrema personer som några fonem alls fullt ut realiseras, det räcker med antydningar om vilka rörelser som pågår, och ”tungans högsta punkt” och andra sätt att beskriva hur olika resonansrum skapas och samverkar förstärks och understöda av rörelser lite varstans i käften, så kallad koartikulation.

Glidtonerna som vridpunkter i en oändlig rörelse av samverkande ljud av olika slag. 

Det icke-specifika, det tillfälligas roll i dom fasta eller stränga strukturerna.

15 augusti är ett förgänglighetsdatum, eftersom det var den traditionella dan för att flytta hem från landet. Hem från en tillvaro där jag ägde tiden och en hel dag kunde gå åt till utforskning av ingenting. I stan var allting mycket mer oöverskådligt. Jag hade ingen kontroll över människolivet utan deltog på dom villkor som ställdes utan att ta några särskilda initiativ. Betecknande för hemkomsten var upplevelsen av kort eko från väggarna i stadslägenheten och den egendomliga doften av instängdhet i kylskåpet när det öppnades första gången. Jag kunde ta turer till kiosken och upp över Norrliden, men hela tiden med känslan av främlingskap, och om jag hälsade på nån var det som om vi hade varit bekanta för mycket länge sen. I synnerhet var det färgerna som var fel; det låg som en grå diskvattenshinna över teglet och gräset och asfalten. Kanske var det en korrekt observation, eftersom luften på den tiden verkligen var mer bemängd med partiklar.

Dom senaste decennierna har jobbplikter och skolstarter alltid tvingat mig att avbryta sommarvistelsen i förväg, men i år, när jag råder mig själv (och har återtagit känslan av att äga tiden) blir det möjligt att stanna kvar och se 15 augusti komma och passera, men hela tiden med stan inom pendlarhåll ifall det skulle dyka upp nånting som kräver min närvaro. Sommaren har varit skonsam och nästan all grönska finns kvar. Och det inre livet är inte så mycket ett sökande efter former som förvaltande och kombination av dom former som blivit mina – till exempel den här typen av texter som egentligen inte söker kontakt.

Länge var det tillfredsställande att ha ett uppdrag, eller ett utrymme som måste fyllas. Men tänkandets och skrivandets former behöver också ett stort mått av självalstring, som nog också är stommen i dom texter som har ett liv utöver bästföredatum.

I ett vanligt samtal om konstens och kulturens åsidosättelse utbrast jag: — Problemet är ju att man inte når den lilla publiken längre!

Det vill säga den krets, mestadels obekant för en själv, som skulle vara intresserade. Det finns ingen offentlighet längre för det icke braskande, det som inte gör reklam för sig självt.

Vet en att grejerna finns hittar en fram till dem, till exempel på internet. Men det som bara har ett innehåll eller en stil, det finns knappt numera.

Ibland känns det som en underjordisk verksamhet att ägna sig åt litteratur. Friheten finns, formellt; men den slukas upp av snackisar och kändisar.

Samtalet är nästan den enda spridningsformen som funkar. Och dom få kvarvarande bokhandlarna. Och biblioteken.

Kan man tänka sig nya sätt att tala om för andra vad som finns? En katalog över böckernas och konstverkens inre? Google vet (förmodligen), och dom internationella nätbokhandlarna har ganska bra koll, i synnerhet amazon.fr.

Men hur skulle det gå till? Vad är det som vägleder läsandet vidare? När jag tänker efter så handlar det nog om tonfall. Hur nån skriver om nån annan. Inte alls olikt vad som i ett samtal framhävs på ett sånt sätt att en lägger det på minnet.

Kanske det rätta formatet vore ett slags anteckningsbok (som gärna får vara offentlig). Idag såg jag i London Review of Books att romanen J R av William Gaddis är ”perhaps the greatest of all financial fictions”, vilket jag skulle vilja lägga i högen för min kommande forskning kring vad pengar är.

Tänk om en sån anteckning också kunde bli offentlig, i all anspråkslöshet, och kanske eller kanske inte nå sin lilla publik, sin mikrooffentlighet.

… med enligt uppgift alla isländska böcker utom dom slutsålda. Länge trodde jag att förläggaren Egill skällde på sin kompanjon Axel som inte begriper sig på bokutgivning, tills jag insåg att det handlade om begränsningarna ch nejsägandet hos kalkylprogramnet Excel.

Jag håller av olika skäl på med apofatiska sextonhundratalspoetet, såna som tillber Guds ofattbarhet genom att applicera liknelser som redan från början inte håller. Angelus Silesius på tyska, George Herbert på engelska.

Dels är dom underbart ärliga om språkets och kunskapens begränsningar. Dels värmer dom upp för senare tiders metafysisk spekulation. Stagnelius blir t ex ännu roligare i det här perspektivet: Guds principiella ofattbarhet blir startskottet för en metaforparad.

Till samma tid hör Islands främste psalmdiktare, Hallgrimur Petursson, 400 år i fjor. Han tolkade inlevelsefullt passionshistorien (Jesu förklaring död och uppståndelse) i 40 psalmer som fortfarande är högst levande.

Och det var det jag ville komma till. I samband med jubileet utgavs en vetenskaplig kritisk utgåva av Passíusálmarnir, ombesörjd av den store lexikografen Mörður Árnason men den är så fantastiskt snygg. Banden, papperet,typsnittet och storlekarna, samspelet mellan rött och svart, med mera att den som det borde ringas för i Hallgrimskyrkans klockor är formgivaren Birna Geirfinnsdóttir.

Det apofatiska blir så högst levande tack vare formgivningen. Vår okunskap som en inbjudan att vara med och leka. Inte som ett nederlag.