Kärnan i Podemos välgenomtänkta vänsterpopulism är att utmåla hela överklassen av företagsledare, politiker och mediafolk som Kasten. Ordet rymmer en hel samhällsanalys, det talar om att skilda världar utspelas numera.

Men i olikhet med forntida samhällen där en föddes in i sin kast med få hopp om avancemang åtminstone i det här livet, så lyfter ordet ”Kasten” fram en självklarhet med politisk sprängkraft: att den består av alldeles vanliga människor som fått chansen att sko sig på systemet.

Dom framgångsrika är vare sig ondare eller mer begåvade än folket. Men dom har råd att få det att se ut så. Egentligen har dom bara haft tur. Eliten har samma genomsnittsvärden av intelligens, kunskap och moralisk halt som alla vi andra. Men dom utsätts för fler tillfällen till synd. Och kan ha stor nytta till exempel av en personlighetsstörning som skulle döma en mindre lyckligt lottad till asocialitet och kriminalitet.

Därför återstår bara att tänka på medlemmarna i Kasten som vanligt folk, och försöka bortse från den polerade mediebild dom ger av sig själva. Det vill säga misstro allesammans tills dom i handling och världsbild visar att dom har kontakt med verkligheten, att dom fortfarande representerar nånting annat än sig själva, sin egen lotterivinst av utvaldhet.

Att vara expert är att blixtsnabbt känna igen dom som fuskar. Att vara medborgare går mer och mer ut på att konstatera vilka som bara företräder Kasten och sen överhuvudtaget inte ta dom på allvar längre.

Jane Austen mot ”Sex and the City”. Det är en av parametrarna i den oerhört intelligenta boken Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring, av Eva Illouz, det första verk som översätts till svenska av denna viktiga kultursociolog. Engagerad översättning dessutom, av Svenja Hums (förlag: Daidalos).

Jane Austens romaner står för det gamla sättet att hitta en livspartner; ”Sex and the City” (och hundratals intervjuer och närläsningar av bloggar, chatfora, självhjälpsböcker och rådgivningsspalter) står för det moderna sättet att aldrig hitta en livspartner.

Illouz är en rasande skicklig vetenskapsman. Hon är nästan brutal i sin vilja att själv definiera vad det är hon studerar, och att hålla laboratoriet fritt från fördomar och pseudoförklaringar. Det leder till många påståenden som har ett eget aforistiskt värde, till exempel:

”Det faktum att vi är psykologiska varelser – dvs. att vår psykiska natur har så stort inflytande på vårt öde – är i sig ett sociologiskt faktum.”

Vad Illouz ser och beskriver är att kärleken har marknadiserats, och därmed människornas självförståelse och självvärdering. De västerländska överklasserna beter sig som konsumenter och gör sig själva till varor. Rent strålande är hennes ekonomiska analys av varför män backar ut ur förhållanden och varför klängighet är en dålig affärsstrategi. Likaså är skildringen av autonomi – ”älska dig själv” – som kompensation för uteblivet erkännande både skarp och mångdimensionell.

Det skulle vara en deprimerande bok om inte slutkapitlet begick en demaskering där Illouz förklarade att hon tycker att det inte alls bör eller behöver vara så här. Hon jämför sig med Marx när han avmystifierade varans natur, och får även i övrigt ett helt annat tonfall.

Med andra ord att bokens generella stämning av hopplöshet och babylonisk fångenskap i konsumtionssamhället är en konsekvens av perspektivet. Alla dom kollektiva och individuella praktiker som förmår stärka subjektiviteten och skänka agens har satts inom parentes av själva undersökningen.

Jag tänker på kärlek, engagemang, tro, bildning och andra kumulativa processer.

Och på att Illouz i själva undersökningen gör sig cynisk på så vis att hon underkänner ideal som autenticitet och autonomi, därför att också dessa korrumperas i ”Sex and the City”-tillvaron. Exempelvis hennes svepande avfärdande av psykoanalysen som ett sätt att systematiskt  skuldbelägga sig själv för sina sociala misslyckanden. Det är ju verkligen bara en del av bilden, och handlar egentligen om en allmänkulturell diskurs med inslag av determinism, som ser vuxenlivet som en upprepning av barndomen.

Därför blir hänvisningarna till Freud märkligt platta. Hans tro på att psyket kan omformas och begärsstrukturerna omförhandlas kommer inte med på kartan. Ett annat exempel är att Jean-Luc Marion citeras med gillande på flera ställen, utan att hans brinnande utvidgning av människans gudsrelationer ens antyds.

Metoden, i all sin elegans, har snävat in perspektivet. Liksom urvalskriterierna: intervjupersonerna har fått tipsa om bekanta att intervjua, vilket gör att den kreativa övre medelklassen (i all sin osäkra prekaritet) dominerar starkt.

Boken är således ett unikt bidrag, just därför att den reducerar allt till sociala relationer. Men den måste läsas tillsammans med andra perspektiv. Inte minst anar jag att ett äktenskap mellan tankarna hos Badiou och Illouz skulle bli lyckat: hans hyllande av trohet som grundläggande etisk kategori skulle balansera den bild hon implicit ger av samtiden som en enda stor otrohetsmarknad.

Just hemkommen från TTIP-seminarium på Utrikespolitiska Institutet, lika mörkrädd som för en månad sen efter seminarium om samma ämne. Huvudtalare var den amerikanske opinionsmätaren Bruce Stokes, medverkade gjorde också EU-byråkraten Christian Leffler.

Det förs som bekant förhandlingar mellan EU och USA om att definiera vilka krav stater kan ställa på företagen. TTIP omtalas som ett frihandelsavtal, men nyckelordet i diskursen runtomkring är ”standards” — närmast översättbart med ”mått”. Visionen är att bara reglerna definieras för vad politiken kan lägga sig i  kommer investerarna att börja ösa in pengar.

Att investeringsnivåerna är så låga idag beror med andra ord endast på ängslan för vad dom politiska beslutsfattarna kan ställa till, men med fasta standards kommer allt att bli annorlunda. Vi kommer att gå från en spekulationsekonomi till en ny industrialism.

Mycket av fokus i kritiken har riktat in sig på ISDS, den del av TTIP som handlar om företagens rätt att föra rättsliga processer mot stater som ändrar sin politik, till exempel efter ett regimskifte. Men såna åtal är redan praxis, lugnade oss Atlas Copcos styrelseordförande Hans Stråberg, det hör till – huvudsaken är att reglera samspelet mellan stater och investerare. Och de svenska fackförbunden, representerade av LO:s Susanne Lindberg Elmgren, vill helst lämna ISDS utanför diskussionen och istället åstadkomma en transparens så genomgripande att USA för första gången ratificerar ILO:s konventioner.

Mörkrädd alltså därför att politiken är på väg att för evigt reduceras till spelregler som inte får ändras, och alla verkar överens om att detta är jättebra, därför att det ska delas ut en massa investeringskapital så fort alla kommer överens. Fast det kommer nog att kännas lite nostalgiskt för oss alla att behöva stryka den fina formuleringen ”All offentlig makt utgår från folket.”

Sociala medier sprider berättelser och länkar om folk som har ingripit på offentlig plats mot rasism, mobbing och hotfullhet. Läsningen väcker empatin, och tror jag ökar även vaksamheten och beredskapen när det dyker upp en situation. En kan kalla det ”antirasistisk mindfulness”. Kollektiva transporter skapar introversion. Om det finns en beredskap på att dåliga grejer kan uppstå riktas uppmärksamheten utåt, vilket är bra i sig. Jag kan försjunka i enorma tankekedjor, och nästan alltid till ingen nytta (det är mest ett försvar). Att iaktta runt omkring ger mycket bättre resultat också för dom inre processerna. Tråkigt om anledningen är att det finns verbala våldsverkare, men det handlar om en beredskap och inte om generell misstänksamhet. En beredskap som också styr in funderingarna på vad som är viktigt. Förmodligen också en förbipasserande löpsedel tolkas annorlunda i ljuset av sån vaksamhet.

När nu det börjar en EU-omspännande polisjakt på papperslösa i morgon den 13 oktober, kommer det också att påverka uppmärksamheten. Jag minns hur det var under REVA, en blev medparanoid och såg civilsnutar överallt. I ett annat blogginlägg ska jag återkomma till ny polisforskning.

Glömde direktrapportera från seminarium i tisdags hos den fina diskussionsklubben Södersocialisterna. Göran Greider gästade och inledde och han framhöll att dom flesta som röstar på SD gör det av andra skäl än att dom är rasister. Därför måste vänstern erbjuda nånting mer än att bara haka på antirasismen, även om den i sig är nödvändig och en god kraft.

Sen blev det en bra diskussion, där påfallande många av dom som yttrade sig hette Göran – vilket också Monica Pourshahidi från Tro&Solidaritet syrligt konstaterade när hon inflikade perspektivet att väldigt många inte känner sig representerade av politiken, till exempel det låga valdeltagandet i Botkyrka.

Vad som istället växte fram i samtalet var strategier för att inte brännmärka SD utan istället beskriva och kritisera deras politik, ur klass- och könsperspektiv. Historikern Håkan Blomquist konstaterade kallt att dom är ett konservativt parti av klassiskt snitt, ungefär som gamla Högern.

(Och vem kan stå för att gilla nåt sånt?)

Fikat väntade, så allt hann inte bli sagt. På hemvägen tänkte jag två saker i förlängningen. Att vänstern kan bidra med att tillhandahålla en klassanalys åt antirasismen, och vice versa. Och att mycket handlar om att ta tillbaka upphovsrätten till välfärden. SD ger sken av att kunna återställa ett fungerande samhälle. Men det där är bara parasitär nostalgi, därför att vi som gjorde jobbet är dåliga på att ta åt oss äran.

Det här är förstås inga avancerade eller ovanliga tankar. Göran Rosenberg föreslår i en bok han skrev på engelska om hur det går till att vinna över väljare från högerextremismen att det är läge att göra välfärdsstaten till grundläggande nationalmyt.

Och Mats Wingborg har sen länge, bland annat i två folkbildande böcker, lanserat strategin att bekämpa rasismen genom att fokusera på politiken.

I En röst på SD är en röst på högern – om varför arbetarklassen bör sky Sverigedemokraterna (förlag: Katalys) beskrivs med statistik, citat och analyser deras verkliga politik och vem den gynnar.

Men argumentationen har också en intressant undertext; nämligen att föreslå tanken att främlingsfientligheten mest är en politisk strategi, även om många i partiet tar den på allvar och säger och gör vedervärdiga saker.

I sin diskussion av vad som är SD:s kärna presenterar Wingborg i slutklämmen följande prioritering:

… den ideologiska kärnan består av en nationalkonservativ dröm om ett auktoritärt och enhetligt samhälle. I ett sådant perspektiv skulle kritiken mot invandring och mångkulturalism snarare vara politiska medel underställda ett politiskt mål.

Det är en rimlig tanke. Högerpopulismen behöver en fiende av lägre stående sort, men vilka som drabbas kan variera över tid och plats. Dessutom är främlingsfientligheten oftast så känslokall och grund, liksom inte riktigt på allvar. Även om de som utnyttjar den leker med elden och kan frammana monster och atrofiera hela demokratier.

Christina Ouzounidis nya drama har slutat ange vem som för ordet. Dom kallas inte ens längre 1 2 3. Men att det är fråga om repliker som följer varann linjärt är tydligt. Inte minst tack vare hennes lilla specialité. Att med ett snedstreck / mitt i ange när nästa replik ska börja, medan den föregående ännu fortsätter.

Därför måste en läsa boken Spår av Antigone (Modernista) genom att samtidigt själv ange vem det är som talar, och från vilket perspektiv. Det simultana regiarbetet gör läsningen ännu mer spännande och ännu mer ruskig.

Det handlar om en liten flicka som utnyttjas sexuellt av en äldre man. Och om en vuxen kvinna som kanske minns detta. Och om omgivningens reaktioner och ovetenhet.

Överlagrat är berättelsen om Antigones frihet när hon trotsar lagen och begraver sin bror. Ouzounidis kännemärke att väva samman dom antika berättelserna med våra egna ickeberättelser.

Men allrafrämst en bok om rädslans primat. Om hur erfarenheten föregår händelserna och formar oss, deformerar oss, därför att vi allra först blivit rädda. Eller ”vi”; detta är först och främst, åtminstone på pappersytan, en flickberättelse, om hur flickor tuktas. En central replik lyder så här:

Du misstar dig. Han våldtar inte. Härskaren våldtar inte. Han ristar skräck i köttet för att få behålla makt.

Jag önskar många att få läsa denna eminenta maktanalys. Av feministiska skäl, men också därför att den ringar in nånting allmänt angeläget: det obestämda hotets politiska makt, dess makt över politiken. Vi är alla små flickor.

”Men det handlar inte bara om att leva sida vid sida. Att samexistera under såna villkor [som på Mauritius på fyrtitalet] förutsätter en förståelse av vad det är som kan stöta den andre.”

I en underbar (men inlåst) intervju i Le Monde den 11 september återberättar Jean-Marie Gustave Le Clézio sin mångkulturella uppväxt på Mauritius, sina resor världen över, sina undersökningar av tidigare historiska epoker (franska revolutionen, 1930-talet). Det blir en stor hyllning av människors förmåga att leva tillsammans, de möjligheter det ger, men också risken för att dödliga monokulturer tar över:

”Det är oroande att se hur extremhögern och vissa delar av högern argumenterar som vore det inbördeskrig. Det är som ett gift, det framhäver känslan av växande fara och pekar ut syndabockar.”

Jodå, det känns väl sådär. Drygt var åttonde väljare röstade på ett nostalgiskt högerparti, vars enda analys och program är att minska invandringen. Oklart hur många som egentligen tror på att det är där felet ligger; jag gissar att ”invandringskritiken” mest är ett slags medlemskort som skapar grupptillhörighet för dom som inte känner sig representerade av politiken, och som misstror eliterna. ”Ställ upp på den här analysen, uttryckligen eller antydningsvis, och du får en tillhörighet som avgränsar sig mot dom högst upp och längst ner, och som ger rätt att känna harm, att känna sig bestulen på livet så som det en gång var, förr.”

Inte olikt en trosbekännelse, faktiskt.

Problemet är att det förmodligen inte stannar vid en gest. Uppdelningen i ett vi och ett dubbelt dom är ett djävulskontrakt, vars efterräkningar brukar ha en tendens att bara växa. För det första väcks människors inneboende destruktiva krafter, avund och hämnd, framför allt genom att riktiga galningar och skurkar får chans att leva ut och ta täten, så att hela samhällstonen blir mer hatisk. För det andra sätts samhällets moraliska kompass ur spel, så att det inte längre går att lita på institutionernas oförvitlighet. Bristen på vägledning skapar ett slags korruption, där moraliska ställningstaganden, till exempel för allas lika värde, plötsligt blir en privatsak, ett undantag.

Och dom två i samverkan: ondskan och likgiltigheten, kan skapa en strömvirvel som raserar hela samhället. Vi ser runtom i världen exempel på stater som blir onda, så till den grad att demokratins och de mänskliga rättigheternas landvinningar omintetgörs.

Jag får en allt starkare känsla av att tillhöra en minoritet inringad av å ena sidan brutalitet å andra sidan likgiltighet; en minoritet som inte alls har nån självklar vi-känsla, eftersom samhällsidealen har monterats ner från samhällets centrum, dom har blivit ord som kan betyda vadsomhelst och rättfärdiga vadsomhelst – för att istället förvisas till den enskildes privata moraliska omdöme.

Mina ideal lever i exil inom mig och vill snarast ha kontakt med andra i samma situation.

Det är det postpolitiska tillståndet. Hat kan ge en vänner och tillfällig livsmening. Men för tron på samhällsbygget som utjämnare och rättviseskapare finns det just nu inget självklart medlemskort, ingen gest som samlar. ”Vänster” betyder ingenting längre, när kampen inte längre står mot en ”höger” utan mot likgiltigheten, och mot risken för att ondskan ska sippra in underifrån, manifesterad i hat mot dem som befinner sig allra längst ner.

Men ”socialism” betyder fortfarande nånting. Även om ordet just nu kanske är misskrediterat och framför allt inte riktigt tas på allvar så har det stora chanser att återupprättas. Det föreligger en paradox som är en stor utmaning: Hur gick det till när viljan att bygga ett samhälle för alla förvandlades till en privat åsikt? Hur kan vi återfå det kollektiva handlaget för att tillsammans skapa samhällsförändring till det allmännas bästa, och restaurera det som så snabbt har raserats? Med historisk medvetenhet, med klar blick för vad som fungerat och vad som gått fel i tidigare försök till samhällsbyggen.

Så här dan efter ett valresultat som ser ut att komma att förlama hela landet ser jag två uppdrag som hänger samman: Att definiera samhällets orättvisor. Att återuppväcka tron på att samhällsbygget kan reparera dom, efter nyliberalismens härjningar.

Nyliberalismen är likgiltigheten, som i sin tur hotar att släppa in ondskan. Och motkraften är att vilja åstadkomma nåt nytt, med hänblick på historien men utan att återfalla ner i kategorier som kanske blivit obsoleta eller meningslösa. En förnyad socialism, som inte genast behöver placeras in på partiskalan, men som är likgiltighetens motsats, och som tror på samhällsbygget i former som vi delvis känner, delvis inte ens ännu kan tänka oss.

Med vänskapshälsningar,

Dom postpolitiska diskussionerna får lätt en teologisk touch. Den som säger att demokratin fungerar illa får höra att hen är emot demokratin som sån – och uttrycker sig ofta ungefär så också. Lite slarvigt. Men den där glidningen är relevant. Politiken gör anspråk på att representera folkviljan och får sin legitimitet därifrån. Och därför förväntas vi finna oss i vilka frågor som tas upp, vilka alternativ som bjuds – stå ut med den samsyn som blir resultatet av att kombattanterna främst bevakar varann, och att det mesta av bevakningen utgår från det.

Men att hävda att parlamentarismen är ”fett keff” just nu inrymmer en tro på att parlamentarismen skulle kunna fungera, har fungerat, borde fås att fungera – att den behövs. Och på att aktivism utanför den gängse politiken är en stark kraft som påverkar politiken även om det ofta inte ser så ut. Rosanvallons med fleras åtskillnad mellan politiken och ”det politiska” blir alltmer relevant, och det är viktigt att komma ihåg att dom två perspektiven inte är antagonister utan kan samverka. I ett läge, en valrörelse, där det köns som att parollerna bara är verktyg för att vinna makten, och sen göra nåt helt annat av den, eller göra ingenting alls, då ger ifrågasättandet av systemets funktionsduglighet röst åt allt det som inte kommer med på kartan, ett slags det politiska omedvetna. Till exempel, för att nämna en grej som upptar mig, upphandlingsreglernas förlamande inflytande över möjligheten att verkställa dom politiska mål många partier ändå bekänner sig till.

Teologiskt alltså i bemärkelsen att samhällsordningen sån den ser ut för tillfället skulle vara detsamma som ordning eller civilisation överhuvudtaget.

Så här i valtider passar väl den här låten, som skildrar den maximala personliga friheten. ”Jag vet inte vem jag tillhör, för väljer jag en blir nån annan utan, dessutom är jag så omöjlig att tillfredsställda att trohet inte alls är kul. Jag vet inte vem jag tillhör, jag tror att jag bara tillhör mig själv.”

Människan som fri radikal (i kemisk, inte politisk bemärkelse). Men ligger inte anslutning till ett auktoritärt parti alldeles om hörnet? Finns det inte en hemlig koppling mellan den absoluta självtillräckligheten och den absoluta underordningen?

Marlene Dietrich gjorde den berömd, det här är Ute Lemper, en annan gripande version är Anna Prucnal. Och det är ju en så bra låt av Friedrich Holländer att den skulle duga i alla tänkbara genrer. Dubstep, reggae, västafrikansk pop…