Petersvik i Sundsvall, Slussen i Stockholm, Apberget i Umeå. Exemplen kan mångfaldigas, men beskrivningen behöver två dimensioner.

Å ena sidan kampen mellan bevarare och framtidsvisionärer, där på ett olyckligt sätt alltid känsla ställs mot rationalitet, kulturell elit mot tyst majoritet.

Å andra sidan vissa kommuners omvandling till företag drivna av tjänstemän och med dom valda politikerna som gisslan. Ofta är det omöjligt att avgöra var och när ett beslut har fattats. Ofta har storföretag och drömsäljande projekterare spelat en icke oväsentlig roll.

Det finns alltså en ytkonflikt där mjuka värden mals ner av hårda värden, eller åtminstone av ljuva drömmar om framtida hårda värden. Och en djupkonflikt som handlar om att demokratin bara har blivit en formsak i alltför många kommuner, därför att dessa identifierar sig som företag i samspel med andra (riktiga) företag. Så att medborgarnas bästa förverkligas genom budgetbalans, inte utifrån ett samtal hur det vore skickligt att leva tillsammans.

Bevarandekamperna handlar alltså på en djupnivå om postpolitisk maktlöshet. Och om den dimensionen gick att få in i debatten, skulle mobiliseringen kunna bli mycket större och tyngre. Frågan är bara hur vi når dit.

… pratade inte postkolonialism eller svarthet och nästan inte politik överhuvudtaget under sin föreläsning i Stockholm på tisdagkvällen. Istället hade han med sig en övergripande samtidsanalys ur internationellt medelklassperspektiv.

Den Kamerunfödde filosofen, numera verksam i Sydafrika och vid Duke, har gjort anmärkningsvärda tillägg till förståelsen av den postkoloniala situationen. Nu presenterade han istället en postpolitisk beskrivning av hur subjekten har berövats sin handlingsmöjlighet och istället blivit objekt som tränas likt kroppar på gym, och som inte har några hemligheter längre.

Utvecklingen beskrev han som ”animismens återkomst”, i bemärkelsen att de tidiga europeiska antropologerna beskrev de primitiva folken som att de trodde att allt var besjälat. Den analysen kan förstås kritiseras, men Mbembe gick istället vidare till att beskriva dagens tillstånd som att ingenting har en själ, och att gränsen mellan människa och djur, människa och ting har utplånats av kapitalismens seger.

Han kändes kort sagt lite uppgiven, också när han efteråt fick frågor om sydafrikansk inrikespolitik. Den motkraft han lanserade var heller inte så uppiggande: Mbembe föreslog att när alla förväntas sträva efter lycka blir olycklighet (unhappiness) ett hot och kanske en motkraft, som kan ta sig uttryck i sabotage. Det känns som ett stort antal steg tillbaka.

Överhuvud var han alltför snabb att måla upp en världsbild där alla är slavar under facebooknarcissismen och skoja om att publiken som kommit dit måste posta bilder på honom. Det där är en komponent, och den finns. Men den uppvägs av världens alltmer ökande närvaro, i all sin motstridiga mångfald, och det är där vi behöver nya analyser. Tack och lov ryktas det om planer på översättning av några av hans mest centrala texter.

Luc Boltanski, en av dom sociologer som bäst beskrivit samhällets förändring under dom senaste femti åren, gav förra året tillsammans med den yngre kollegan Arnaud Esquerre ut en broschyr på 75 sidor som analyserar hur det har gått till att extremhögern blivit en dominerande pol i samhällsdebatten: Vers l’extrême. Extension des domaines de la droite (Éditions Dehors). (Mot ytterligheten. Utvidgningen av högerns områden.)

I synnerhet vänder författarna sig till en fransk vänster som verkar ha tappat initiativet och till och med är på väg att ge efter.

Analysen av extremhögerns strategier är bestämd och skarp, Boltanski och Esquerre är på det klara med att målet är att vinna den administrativa makten och ta över nationalstaterna. Dom är även klarsynta beträffande samspelet mellan den våldsamma extremismen och den mer salongsfähiga högerpopulismen.

En av dom mest framgångsrika operationerna från extremhögerns sida har varit att skilja ut “det sanna folket” från muslimerna, snyltarna och bohemvänstern, för att på så vis både vinna nya anhängare och underminera motståndarnas utsägelseposition.

En annan viktig kraftkälla är den allmänna omsvängning som har gjort att diskussioner kring privatmoral överlag ersatt den politiska diskussionen.

Enligt Boltanski och Esquerre förlamas vänstern av sin egen nostalgi. För att kunna matcha extremhögern behövs en uppdaterad beskrivning av hur dom västerländska samhällena har förändrats i och med uppkomsten av helt nya klasser, och utifrån den analysen kunna leverera en alternativ bild, som tar för givet att alla är lika goda medborgare, som tar den existerande mångfalden till utgångspunkt för ett förnyat jämlikhetsarbete.

…det är nödvändigt att hänvisningen till folket verkligen gör reda för dess nuvarande sammansättning, dess mångfald av ursprung, levnadssätt och arbete, till priset av ett (säkerligen smärtsamt) uppgivande av tanken på ett folk som är absolut och evigt.

Men den primära uppgiften för dom intellektuella är att omgående ta tillbaka det vanställda språket. Boltanski och Esquerre beskriver hur många viktiga ord har ryckts upp med rötterna och blivit “flytande betydelser” som kan inrymma lite av varje och lämnar stort utrymme för antydningar och halvkvädna visor.

Boltanski och Esquerre vill återinföra ett klarhetsideal i demokratins tjänst:

… att med ord beskriva verkligheten sån den upplevs av personer för vilka talet och i synnerhet skriften inte är deras huvudsakliga yrke, och ofta inte heller en av de allra enklaste sysslorna.

Broschyren är en av dom mest uppfriskande böcker jag läst på länge, tack vare sitt brutala allvar. Den borde översättas. Även om läget i Sverige inte alls är lika hotfullt som i Frankrike eller Ungern, så finns det all anledning att ta in det latenta hotet om maktövertagande, att aktivt rensa den offentliga diskursen från oklarheter och “flytande betydelser”, och framför allt att etablera en uppdaterad samhällsanalys som inte bara riktar in sig på att tävla om medelklassväljarnas gunst.

Anna-Lena Lauréns och Peter Lodenius bok Ukraina—Gränslandet (Atlantis) är en journalistisk fullpoängare. Kombinationen av hennes förmåga att vara på plats och hans förmåga att sammanställa mängder av fakta i begripliga mönster samverkar; de rullar upp Majdanprotesterna och deras efterverkningar i stor detalj och med stor omsorg om komplikationerna, till exempel beträffande kulturell och språklig tillhörighet.

Särskilt intressant är Lauréns perspektiv på det journalistiska arbetets nödvändighet i en värld där desinformationen ständigt accelererar tack vare dom nya medierna.

Hon noterar att läsarkommentarerna i samband med Ukraina överträffar allt hon varit med om, från bägge sidor.

”Hur det kan finnas så många personer som tror att de vet vad som sker i Donbass på basis av twitter övergår min fattningsförmåga. Det enda sättet att förstå något om vad som pågår i Donbass är att resa dit så ofta man kan.”

I synnerhet ett av hennes resonemang får mig att tänka vidare. Det handlar om hur den ryska propagandan riktad mot västvärlden, till exempel Russia Today, sipprar in i bedömningarna, inte minst hos antiimperialister på vänsterkanten.

”Jag var inte med på 1970-talet och förstod inte genast kopplingen mellan Sovjetnostalgi och ståndpunkt i Ukrainakrisen. Det må låta naivt men det är fullkomligt sant. Jag trodde inte att så många debattörer levde kvar i sextiotalet. Jag hade helt fel.”

Nu är det Finland Laurén beskriver, med en annan och mycket mer djupgående kommunistisk tradition. Men problemet är relevant för Sverige med. Fenomenet får mig att tänka så här, särskilt utifrån egendomliga dimensioner i debatter kring läget i Syrien, där liksom hemliga fakta och analyser haft stor inverkan på opinionen utan att särskilt ofta stavas ut:

Det finns ett behov av geopolitiska analyser som reducerar alla världshändelser till verkningar av hemliga operationer från USA:s sida, hos människor som vill upprätthålla den världsbild dom fostrats in i. En världsbild är ju nästan mer personlig och oskattbar än att förlora en eller annan kroppsdel.

Därför sväljer och smälter dom propagandan likt bulimiker på en McDonaldsrestaurang, men är samtidigt medvetna om att källorna inte riktigt låter sig redovisas, emedan dom inte håller för inspektion i dagsljus.

Produkten blir ett slags halvkväden visshet.

Även jag tror ju, inte minst efter vad som framkommit via Wikileaks, att USA i ofattbar utsträckning påverkar andra staters och organisationers politik och göranden. Men det allvarligaste med dom arkana geopolitiska analyserna och den lögnaktiga desinformation som dom rättfärdiggör, det är att konspirationsteorierna omyndigförklarar dom folkliga protesterna, kollektivt och på individnivå.  Här framträder en etisk skiljelinje inom vänstern och andra emancipatoriska rörelser, en linje som ofta korsas under en individuell karriär: från att se mänskorna som subjekt till att uppfatta dom som boskap.