Jag har arbetat med kulturtidskrifter i snart 25 år, och som allra mest nån gång fått ut ett par tusenlappar per månad, samt ett antal gratismiddagar.

Det hör nämligen till att den som är med i en redaktion skriver gratis, redaktörar gratis, konferencierar gratis, fyller i ansökningar gratis, bär kartonger till och från bokmässor gratis.

Engagerar sina vänner att skriva gratis, och därför skriver gratis också i sina vänners tidskrifter.

Dealen är sen första början att gratisarbete ersätts med statliga pengar till tryck och distribution – och för några kulturtidskrifter till administrativa tjänster, där arbetsinsatsen ligger långt över vad en får betalt för.

En rätt okej deal, särskilt om det ibland blir pengar över till att betala skribenter och uppträdande en slant.

Jag har ställt upp eftersom jag vet av egen erfarenhet att ett nummer av en kulturtidskrift har ett liv långt utöver själva publiceringsögonblicket (som så gott som alltid passerar obemärkt). Att sätta ihop ett nummer är ett tankearbete som skapar nya kombinationer, nya tolkningar av hur världen hänger ihop. Och sen hänger det kvar i pappersform och bevarar sin tidstypiska analys och kan få helt oväntade genomslag – samt utgöra framtidens ingång till det förflutna.

Jag ställde därför glatt upp på en tvivelaktig deal, med hjärna och muskler (få i landet har kånkat så många tolvkiloskartonger som jag), därför att det var ytterst meningsfullt. Jag har nästan aldrig tackat nej till att skriva hos andra för mellan 0 och 995 kr (det klassiska arvodet), därför att meningsfullheten lockade fram det bästa i mig.

Nu kommer allt det där att förstöras därför att nyliberala, okunniga klåpare ser sin chans till en blixtattack mot sina fiender, därför att det parlamentariska systemet genom en ytterst olycklig konjunktur hålls som gisslan av ett f d nazistparti.

Med Kulturutskottets aktuella förslag kommer inga kulturtidskrifter att kunna komma ut. Det hör nämligen också till dealen att det inte finns nåt reservkapital hos kulturtidskrifterna: varenda krona går till omkostnader.

Det kommer att innebära ett avbräck i själva vanan att prenumerera, som blir svårreparabelt. Det kommer också att leda till ett avbräck i själva viljan att gratisarbete, som ständigt står i konflikt med faktorer som familj och försörjning.

Ja, ifall dom här dilettanterna lyckas i sitt uppsåt (som jag är övertygad om att det inte är deras eget påfund) så kommer vi att få se en total omstrukturering av branschens villkor, där det inte är tänkbart eller görligt att investera sitt gratisarbete i vad som kan sammanfattas i ett enda ord: folkbildning.

Och därmed kommer inte nya generationer att kunna skolas in. Genom att hitta dom här tidskrifterna på sina hemorter under formbara år, genom att utvecklas tack vare chansen att publicera sig, genom att delta i det tidskriftsarbete som är en av de främsta tankeformer jag överhuvudtaget kan tänka mig.

Skadan kommer att bli väldigt svår att reparera. Det kommer att behövas en katastrofkommission. I det bästa av scenarion kommer statsmakterna då att inse vad det är som har funnits, och framledes ta det steg som egentligen behövs: att den som skriver också ska få hederligt betalt.

Pappkartonger tänker jag fortsätta bära gratis, på rollatorn om så behövs. För jag är oändligt tacksam över att få ha varit med om det här. Och får jag se den nyliberala nihilismen ställas i skamvrån och Alliansens högerextrema hjälptrupper förvisas till historiens sophög, och om jag dessutom får vara med om att nån gång i livet betala ut ett skäligt arvode för en kulturtidskriftstext som kostat månader av arbete så kommer jag att vara en ytterst lycklig människa.

John Swedenmark

Vi får inte utesluta möjligheten att dråpförslaget mot kulturtidskrifterna är del av en strategi. Kanske inte uttänkt på främmande ort (förmodligen inte), men att tankesmedjorna fungerar mobiliserande inom högern innan dom propagerar utåt mot opinionerna, så att det stod klart för vissa av borgerlighetens hjärnor att här fanns ett tillfälle.

Extremhögern kan ju som bekant Gramsci utantill och vet att det är genom att förändra tänkesätten  som man vinner makten över samhället. Kent Ekeroths motion om registrering av invandrare inom kriminalvården är inte en infallsnyck utan en välavvägd taktisk framryckning. Den kan inte gå igenom, och uppväcker rättmätig avsky; men den avser också att ha nån form av politisk effekt, som vi inte riktigt förstår.

Överlag tycker jag att det har hamnat utanför debatten och analysen att extremhögern inte bara är spontan utan ingår i ett europeiskt nätverk av propagandateknologi, med en mycket pragmatisk syn på det politiska systemet – till exempel som nånting som kan ge gratis reklamtid.

Den vanliga Högern jobbar inte så kallhamrat. Även om Alliansens maktegoism efter senaste riksdagsvalet är anmärkningsvärd. Men nyliberalismen har sina interna tankesmedjor, som har satt djupa avtryck både i politiken och i mediabevakningen; det finns en intern medvetenhet om att det pågår ett klasskrig uppifrån, som helst inte ska synas.

Och i det sammanhanget finns en medvetenhet om att dom vänsterintellektuella (inklusive gammeldags liberaler) utgör ett hot mot herraväldet över tänkesätten, och en implicit instruktion att sätta åt oss när tillfälle ges, men aldrig gå i debatt.

Propaganda är inte korvförsäljning. Propaganda är ett gradvis nedbrytande av tänkesätt och moral hos alla inblandade.

Dom lömska angreppen på ett antal välfungerande humanistiska institutioner i höstbudgeten går säkert tillbaka på ett elakt bildningsförakt; men jag tror att den avgörande drivkraften för dom tjänstemän som legat bakom är en motvilja mot institutioner med självbestämmande.

Detta är då ingenting personligt, utan systemets egen strävan efter att allt ska underordnas budgeten och dess regim, dess krav på mätbarhet. New Public Management beslutas inte, det genomförs, i rationalitetens namn.

Ett självständigt institut sticker förvaltningen i ögonen genom sin blotta existens, särskilt om resultaten är goda. Det falsifierar övertygelsen – som just bara är en övertygelse, utan egen evidens – om att rationaliteten bara har en enda form, som således kan och bör reglera den offentliga verksamheten. En företagsekonomisk rationalitet.

Tillvägagångssättet kring exempelvis nedläggningen av Terminologicentrum är flagrant; men samma typ av process pågår överallt, inte minst i samband med administrativa reformer inom universitetet, här och utomlands. Autonomin utrotas, när enheter inlemmas i övergripande strukturer med ett annat funktionssätt – eller läggs ner därför att dom inte passar in.

Men ser vi tillbaka, så är det dom lokalt förankrade mikroenheterna som gör dom stora insatserna i mänsklighetens historia: lokalt baserade, tajta kollektiv som växer och lockar till sig likasinnade, med verkningar som sträcker sig genom kommande sekler, i kraft av både sina arbeten och sitt namn. Institut für Sozialforschung i Frankfurt är ett exempel.

Mot den företagsekonomiska rationaliteten borde ställas en annan sorts rationalitet, byggd på vad mindre kollektiv av hängivna samarbetare kan åstadkomma; den rationaliteten skulle kunna kallas organisk, eftersom det verkligen handlar om ett växande, ett självalstrande i dialog med det objekt som studeras, och vilka typer av kunskap som det omgivande samhället efterfrågar.

Men hur stoppa in en organisk rationalitet i en rigorös statsbudget, där alla offentliga inrättningar egentligen konkurrerar med varandra?

Det borde inte vara omöjligt att öronmärka undan några hundratals miljoner varje år för kontinuitet och innovation inom människovetenskaperna (och varför inte även inom naturvetenskaperna). Dom pengarna skulle ses som investeringar i nånting annat än direkta resultat eller framtida avkastning. Dom skulle bygga på tron att det bästa som människan åstadkommer, åstadkommer hon i trygg samverkan med andra, inte genom konkurrens.