Läser med stort intresse Renée Tunbjer Retzlaffs nyutkomna pamflett Feminism uppåt väggarna eller en rak vänster. Hon jobbar som konstnär och familjeterapeut och har lackat till så till den grad på den svenska politiska debattnivån att resultatet blev en bok på knappa hundra sidor. Arx, heter förlaget.

Det är inte feminismen hon angriper – en av hennes utgångspunkter är erfarenheter från det egna engagemanget i sexti- och sjuttitalskvinnorörelsen – utan nedvärderandet av vad den faktiskt har åstadkommit, till förmån för mytbildning kring orättvisorna mellan män och kvinnor.

Att Sverige är nästan jämställt, och att alla statistiska skillnader mellan könen kan förklaras med att Sverige fortfarande och alltmer är ett klassamhälle, där löner och livschanser är ruskigt ojämnt fördelade.

Det är Tunbjer Retzlaffs genomgående poäng. Som samtidigt har en ideologisk dimension. Hon hävdar bestämt att dagens feminism oreflekterat propagerar för en borgerlig livsstil som har den egna karriären i centrum.

Renée Tunbjer Retzlaff argumenterar med en uppiggande blandning av sarkasm, statistik och historieskrivning. Samtidigt som hon har en bestämd analys av de verkliga utnyttjanden som ligger till grund för det svenska samhället: av de politiska problem som istället borde åtgärdas. ”Skeva globala utbytesmodeller och köp av arbetskraft till ersättningar som låser fast den fattige i fattigdom är inte snart historia.”

Historieskrivningen utgår från den klassiska hemmafrun, hennes arbetsinsats, hennes expertis och hennes omyndighet som medborgare. Hemmafrun blir både en jämförelsepunkt för den ofattbara utveckling som ägt rum – och en påminnelse om att det reproduktiva arbetet kvarstår, liksom dess nedvärdering. Tänkvärt är det stickspår som förespråkar en mer mindful attityd till det hushållsarbete som ändå måste utföras, av både kvinnor och män (eller av tjänstefolk).

Sarkasmen riktar sig mot de feministiska samtidsdogmerna, varav många får sig en rejäl törn. Många av dem har t.o.m. upphöjts till kapitelrubriker, som ”Kvinnor har sämre möjligheter än män”, varefter intensiv statistikbaserad eldgivning följer. Varje gång med slutsatsen att grundproblemet är olika arbetens olika status och prissättning; ett konkret förslag är att höja omsorgsarbetenas löner till paritet med medelklassyrkena.

Ändå blir jag inte övertygad av Tunbjer Retzlaff. Jag kvarstår som postmodern feminist, delvis av samma skäl som hon åberopar. Feminismens framgångar är idag det viktigaste emancipatoriska lokomotivet när alla socialistiska alternativ har utraderats eller nyliberaliserats. Den kan driva samhällsutvecklingen i rätt riktning. Ett exempel är LO:s uttalade jämställdhetsstrategi, som inte bara handlar om rättvisa utan minst lika mycket om att påverka hela lönebildningen genom att lyfta fram och driva upp lägstalönerna. Där blir feminismen starkt operativ.

Vidare är hon som polemiker alltför snabb med att moralisera över dem som har ryckts med av de senaste sextio årens genomgripande samhälls- och mentalitetsförändringar i västerlandet. Det är faktiskt inte bara en chimär att nutidsmänniskan först fostras till individ och sen kanske utifrån det kan anta ett klassmedvetande! Utan det är grundvillkoret. Och just därför är jag Tunbjer Retzlaff mycket tacksam för att hon blottlägger den underförstådda medelklassnormen i den feministiska populismen. Vilket inte hindrar att populismen är taktiskt och politiskt viktig. Att uppleva sig förfördelad ger politisk energi – det gäller sen att utnyttja den på bästa sätt.

Men min starkaste invändning mot boken är att Tunbjer Retzlaff så intensivt blundar för frågor kring etnicitet och ras, som sannerligen hör till diskussionens kärna. Systematiskt underordnas idag stora delar av befolkningen på grundval av namn, utseende och härkomst, förvisas till okvalificerade arbetsuppgifter innanför och utanför den officiella arbetsmarknaden. Livschanser, förkovran och möjlighet till representation lider grava underskott. Och det är härvidlag den individbaserade feminismen kan spela en stor roll som bundsförvant och föredöme, och som grundval för upprättandet av en klassidentitet.

Det ska förtydligas att jag ser inte feminismen som en ideologi, utan som en pågående händelse som förändrar historien. Slutpunkten är inte den individuella framgången, utan att befrielsen ska fortsätta, och omfatta allt fler system av nedvärdering och underordning. Samtidigt som det idag är ofrånkomligt att politiken går via individer, inte via partier. Också engagemanget bottnar i historiskt formade personlighetsstrukturer, som det gäller att ha för ögonen om vi vill maximera deras verkningskraft i hållbar, emancipatorisk riktning, för så många som möjligt.

Nog borde den rätta ordformen vara ”prekärer”? En fiffig omanalys, där det fransklatinska suffixet ”-är” lyfts fram och substantiveras. Sen är det en annan, sociologisk–politisk fråga huruvida anställningsförhållandena ska tillåtas överskugga klassanalysen. En skriftställare har delvis samma villkor som en svartbetald städare på tillfälligt visum, men kan nog svårligen övertyga honom om den saken…

Intellektuella kan vara partitagande, ja partimedlemmar. Men alltid med en helhetsblick på samhället. En blick som helst ska vara lite skev och ny, föreslå alternativa modeller till dom gamla.

Därför tyckte jag om artikelserien om identitetspolitik i Svenska Dagbladet, inledd och avslutad av Håkan Lindgren. Deltagarna gjorde ett hederligt intellektuellt jobb och kom fram till olika ståndpunkter, som samexisterar. Världen blev tydligare och perspektivrikare.

Men sakfrågan är knivig. Eftersom alla kollektiv idag består av individer med ytterst ont om tid, och därför blir ytterst flyktiga. Dom är inte idéburna eller organisationsbundna längre. Vad blir det då av den politiska slagkraften? Och kontinuiteten?

Jag blev inspirerad till att göra en liten grafik. Ursäkta att jag inte har resurser för att rita rent:

Poängen med bilden tror jag är att det rådande systemet som nedvärderar vissa och normaliserar andra bara kan utmanas av samverkan mellan olika åsidosatta grupper, så att dom känner igen sig i varann. En kollektiv identifikation istället för enstaka krav på rättvisa och upprättelse. (Solidaritet?)

Observera skalan från osynlighet till synlighet. Observera även att klasstillhörighet (inklusive prekariatet) är inritat som en potentiell identitet, inte som en grundval. Det beror delvis på en tolkning, delvis på att perspektivet riktar in sig på medborgerlighet, inte på ekonomi. En annan allvarlig brist är statens frånvaro i bilden. Eller rättare sagt dess gåtfulla närvaro överallt.

En liten gratisbroschyr, utgiven av vänstertankesmedjan Rosa Luxemburg-Stiftung, ger mycket att fundera på. Den beskriver innehållet i och konsekvenserna av handelsavtalet TTIP. Att den är smått tendentiös, särskilt i tolkningen av USA:s hemliga avsikter, gör ingenting alls. För själva diskussionen av vilka gränser en stat kan sätta upp ger en röntgenbild av politikens och juridikens möjligheter i en tid när det är de internationella företagen som har övertaget.

TTIP är inte bara en valfråga, utan ett flygfoto över hela politiken och de ekonomiska krafter som omger den och definierar dess krympande handlingsmöjligheter. Och antas TTIP på storföretagens villkor, då är det kört. Det är det kanske redan:

23 juni 2014
Ord som slutar på -ism fördunklar tänkandet. Därför att dom är inte jämförbara.

Fascism är principen om individens underordning till staten/nationen/idén.

Rasism är samlingsnamnet på ett helt spektrum av strategier för nedvärdering av folkgrupper.

Fascismen är stadig och långvarig; rasismen är flyktig och kan vara allt från spontan till institutionaliserad och statsbärande.

Dom två ismerna måste ses i sin olikhet för att samspelet mellan dom ska kunna kartläggas. Och för att vi ska kunna jämföra dom med andra ismer. Som i sin tur är helt annorlunda uppbyggda.

24 juni 2014

Termen ”främlingsfientlighet” banaliserar vådligt mycket och innebär ett slags medgivande att rasismen bygger på enskilda mänskors nycker – som man då inte kan ta ifrån dom utan att bli diktator. Men den kommer från ett annat håll än inifrån.

25 juni 2014

Rasismens objekt är godtyckligt och kan förändras. Den som säger att hen hatar judar, muslimer, bögar … formulerar bara sin egen relativa otillfredsställelse. Hat är det inte alls fråga om.

26 juni 2014

Egentligen är den hatlösa rasismen värre. Den som sorterar bort automatiskt, och därmed skiktar arbetsmarknaden, bostadsgeografin, representationen. Den subjektslösa rasismen. Men den hänger ihop med glåporden, med våldet, med hatpropagandan förklädd till politik. Allting hänger ihop. I en kontinuerlig, separerande rörelse.

29 juni 2014

Nazismen kommer från ett annat håll. Det är ett gruppbeteende. Som likväl kan få stor inverkan på hela det politiska spektrumet. Våldslöftet ruckar kompasserna. Att ge dom status av ideologi eller parti ger dom en närvaro, som kanske rekryterar, men framför allt skapar meningslöshet, icketänkande; den riktiga politiken försämras, blir mindre konstruktiv.

30 juni 2014

Extremism försiggår alltid i galna smågrupper, men bilden av deras samfällighet kan få politiskt inflytande och t o m bli statsbärande. Och ingen vet vilken omfattning sponsringen och det internationella nätverkandet har.

(forts.)

Det hämmar både den ideologiska debatten och historieskrivningen att det inte sägs rätt ut att Persson-regeringen var nyliberal. Som en balansräkning som inte vill gå ihop. Igår sa i alla fall en av dem som förstår det svenska samhället allra bäst, Irene Wennemo, att slogan ”Den som är satt i skuld är inte fri” har kastat en våt filt över frågan om hur de offentliga investeringarna ska finansieras – ja alls är möjliga. En intervention som lösgjorde mycket energi i samtalet mellan henne, Tobias Baudin och Martin Klepke, som har sammanställt – det var anledningen till seminariet – de senaste årens ledarartiklar i LO-Tidningen och Arbetet till en liten bok som blir både löpande samtidskrönika och politisk komihåglista: Ultimatum – argument för en ny politik (Kata förlag).

Nancy Fraser är bland dom främsta att länka samman socialismen med dimensionerna kön och etnicitet. Hon borde vara mer i ropet. I senaste New Left Review (86 2014) finns en mycket tankeväckande samhällsfilosofisk essä, ”Hidden Abodes”. Hon utgår ifrån och accepterar Marx beskrivning av hur värde uppstår i ett kapitalistiskt system. Men sen gör hon en utzoomning för att se varifrån värdena kommer, förutom från exploateringen av dom arbetande: Från exploatering av det reproduktiva (kvinno)arbetet. Från rovjakt på naturresurserna. Och från staten, som garanterar att marknaden fungerar.

Men sen kommer den tunga dekonstruktiva poängen. Fraser visar att det är centralt för kapitalismen att göra denna uppdelning mellan det ekonomiska och det övriga (kvinnor, naturen, det politiska). I våra sinnen och i samhällets institutioner. Hon hävdar att kampen handlar om var gränserna ska dras, olika i varje land och tidsskede, mellan ekonomin och resten.

Förebilden är hur Marx raserade den klassiska nationalekonomin genom att dra in den konkreta produktionen i beskrivningen. Fraser fyller på med kön, miljö och politik som lika grundläggande men undanskymda förutsättningar och ger därför en stor hjälp åt övningen att sluta tänka bara i ekonomiska termer och därmed kunna länka samman motstånden mot alla olika slags exploatering. Och bättre undersöka hur dom samspelar.

Privatiseringarna av välfärden, för att bara ta ett exempel, skulle i den här samhällsbeskrivningen handla om hur det reproduktiva arbetet till stor del har garanterats av staten men nu säljs ut till att bli en kortsiktig spekulationsvara, till förfång för resultatet och för hela samhället.