Metafor, jag inser att jag aldrig riktigt begripit. Dom självutpekande hittar jag åtminstone en del av (dom med -s), men resten är en skala i flera dimensioner. Allt är mer eller mindre metafor, beroende på sammanhang och språkligt tolkningsdjup. Utom möjligen i en inlärningssituation (”det här är en majrova”). Men också den situationen kan man skoja med, särskilt med barn.

Jag skulle vilja säga så här: Verb är alltid metaforiska, därför att dom alltid är färska. Dom används liksom alltid för första gången, till exempel när en ska beskriva ett motorljud. Substantiven däremot är fixerade, så att det märks mer när dom får utvidgad användning.

Karcevskis beskrivning av hur det språkliga tecknets betydelse ständigt förskjuts blir ännu bättre om en tänker att det i första hand är verbet han snackar om.

Borde inte alla skriva så här. Hanna Hallgren, poet och lärd, bearbetar i Prolog till den litterära vetenskapsteorin (Pequod press) sorgen efter fadern, och bearbetar även själva tanken om litterär sorgebearbetning, därför att materialet är så realt, därmed även processen – ramen erfarenhetsmässigt och narrativt given, därför möjlig att använda som basläger för besök i partikulariteter; med det förhöjda perceptionstillstånd som saknaden ger, allt kan vara tänkbara Ersätze, ögonen rafsar åt sig dem.

Och detta i dialog med en lika märkvärdig målning, som även är omslagsbild till den tunna volymen: Mouldered Hinder av Melissa Henderson, i original 122×81 cm, i tryck nedförminskad men med bevarande av ytans bubblighet, och outgrundliga färger.

Jag tänker: Som att stirra ner i ett biologiskt labbpreparat, och samtidigt stirra in i sig själv. Vilka processer pågår, och vilka signaler kodar vilka växanden som är god- och vilka elakartade? En oläsbar men outgrundligt tilldragande karta över jagets frånvaro.

De elva avsnitten är prosa men med poesins stilmedel: pauser (markerade med /); radbrott; rättigheten att fritt byta stilnivå tilltal eller ämne och ta upp nånting kanske helt annat. Ett tjugotal citat invävda, med fotnoter längst bak. Annars

ligger boktitelns vetenskapliga strävan mest i självsynen på arbetet för att återuppbygga världen, ett minutiöst förhållningssätt fyllt av byggt på överraskningar; och det återbildas heller ingen helhet: läkningen fortsätter men vet om att den aldrig kan ersätta förlusten, som också kanske jämt har funnits där; vad som gradvis vinns är medlemskap i kollektivet ”Vi som talar”, var och en på sitt sätt församlade runt samma negativitet, likt en utbrunnen lägereld.

Med att alla borde skriva så här menar jag nog närmast att poesins stilmedel och kunskapsteori borde bli mer allmän egendom.

Vill återfå känslan att verkligheten består av lager på lager, åtskilda, olika, men ibland förenade i varat, läs då den här boken, Agneta Enckells inte ett ord (jag är naken) (Schildt & Söderströms/Atlantis).

Det vita ljuset, minnena, samvaron, staden, lakanet, språket. Väldigt mycket vitt, inklusive dom många vita sidorna, och dom många sidorna med bara ett par ord högst upp. Men allt mynnar ut i (för det finns en rörelse, en rännilsflodbredd genom boken alltmedan allt samlas) några riktigt tunga dikter och en känsla av här, och sist en ort och ett datum: rom, den 20.3 2013.

Rom som är mor baklänges, och en mor som en gång varit i Rom, onåbar, och en farfar som diktade i Rom, och att ha varit i mor, ”förlossningen är den första skillnaden” och därefter finns det bara skillnader och hopgående i den mödosamma dikten, med den judiska historien bakom och döden och alla dom andra citaten.

En väv utan varp; bara: livet, skillnaderna, utan inbördes lager

– vårt rum ligger öppet
för floden
och hemlighets-
strömmar som gör
yta och djup till ett
och detsamma,
i denna
smak
av tryffel

det kan nästan bara dikten åstadkomma.

Septembernumret av Science&Vie har en intressant översikt på den senaste rytmforskningen. Hittills har det antagits att de djur som kan modulera rösten också har ett rytmsinne. Nu är det många som går längre och hävdar att kroppens egna pulsar (hjärtslag, hjärnvågor) ligger till grund för uppkomsten av sånt som sång och språk och kommunikation. Metronomer som anpassar sig till yttervärlden. Nicolas Escoffier vid universitetet i Singapore forskar i neuronal synkronisering med mätningar och experiment. En utifrån kommande rytm kan till och med öka den kognitiva kapaciteten!

Det finurliga med det här är det samspel som anpassningen ger. Kroppens rytmer kommunicerar med omgivningen, och kan samverka.

Roman Jakobson skildrar i en berömd uppsats, ”Om en generation som slösade bort sina poeter”, hur Majakovskijs självmord finns inskrivet i hela hans verk, men missades av samtiden, och har förblivit en gåta också för många i eftervärlden. Diktaren förlorade kampen mot vardagens tristess, som han hade satt sitt liv på spel i kampen mot.

Jag kom att tänka på Jakobsons retrospektiva klarsyn när jag igår såg den ganska unika föreställningen Passport, där poeten Zurab Rtveliashvili och konstnären Ekaterina Sisfontes gestaltar hans liv till ackompanjemang av musik, konstfilmer med tjugotalsstuk, uppläsningar och projicerade översättningar.

Och mot en bakgrund av död och undergång. Poesin räcker inte till, det är den deprimerande slutsumman.

Eller kanske inte bara… Kanske att själva protesten, och dess rikedom av former, och själva det faktum att orden fortfarande förbluffar, innebär en kontinuerlig triumf för oss som lever i eftervärlden. På samma sätt som Zurabs extranummer, där han hackar grönsaker till borsjtj som en förklaring till stöd för Ukraina, inte rubbar maktbalansen i världen en millimeter, men får någonting att hända i hur vi uppfattar världen.

”Livet – min syster” Och livet överlever, trots eller kanske med bistånd från diktarens död och de frön den sår i eftervärlden.

Passport spelas två kvällar till på Teater Giljotin, vid Sankt Eriksplan, då med andra extranummer.

Efter en inledande svit dikter som gripande ger bakgrunden till landsflykten övergår Anamarija Todorovs bok Brytningen till att uteslutande handla om språket. Om modersmålet och det nya tungomålet. I en mängd starka liknelser, och med en helt övertygande, nästan suverän behärskning av de svenska idiomen.

En dag stannade jag upp
och hörde ett nytt språk
ljuda inom mig
som en spröd melodi
från en speldosa.

Syntaktiskt och klangligt hittar jag ingenting alls att slå ner på i dessa rader ur dikten ”Mållös”. Tvärtom är de ett exempel på den fullödiga expressivitet som återfinns överallt i boken. Observera den fina användningen av allitterationer på sp-, som är en starkt bidragande orsak till att avslutningen klingar så fint.

Efter enorm möda, fullständig behärskning av skriftspråket, således. Ett liv under en ny måne. Men det finns andra besvärligheter kvar.

En är det nya språkets oförmåga att uttrycka känslor och stämningar som är förknippade med det gamla språket, en erfarenhet som på flera ställen liknas vid att ha brutit upp från en kärleksrelation.

Men saknaden kompenseras delvis av upptäckten av nya ord, som definierar nya erfarenheter, om än kanske inte lika djupa och identitetsskapande. En av de många blixtrande kortdikterna lyder så här:

TROLLSLÄNDA

På genomskinliga cellofanvingar
skiftande i turkos och guld
flyger det nya ordet in i min vokabulär.

Det största och mest bestående traumat är dock att fonetiken inte har hängt med lika bra. En hatkärleksdikt handlar om vokalen /u/. En annan om hur den berusande känslan av språkbehärskning kan punkteras och störta till marken, till exempel på grund av beröm för att en pratar så bra svenska!

Brytningen blir en schibbolet, vilket också är namnet på en av dikterna. ”En skruvmejsel borrar sig in i språkvakternas känsliga öron och fyller deras hjärtan med avsmak.” Det är uppfordrande att läsa boken som helyllesvensk och begrunda sina egna polisiära ingripanden, som tack och lov blir allt färre. För boken är ju inte bara en skildring inifrån, utan också en genomlysning av rikssvensk språkmentalitet och den socialisering den framkallar, också av expressiviteten. I en interiör från en pendeltågsvagn iakttar Anamarija Todorov några nyanlända och konstaterar:

Ogenerat blottar
de tre vise männen
sitt ursprung
med sin bubblande
språkglädje.

Boken innehåller även ett slags mästarprov, där Todorov vecklar ut hela sitt liv över många sidor, med bitter stolthet och hejfrisk humor. Inget mindre än en replik till Sonja Åkessons ”Replik till Ferlingetthi”, med strofer som:

Jag hamnade på välfärdens bakgård
i ett förfallet miljonprogram.
Jag blev besviken.
Sköter jag mig inte
kan jag bli vräkt.
Om jag inte trivs kan jag dra.

Många diktsamlingar är så sparsmakade att dom utstrålar brådska – sen en annan sak att dom kvarvarande dikterna ofta är så rika att dom håller för många timmars (dagar, år) vistelse.

Därför en givande tillflykt att läsa Bo Gustavssons Svarthättan flyger i ensamheten (Podium). Den har ett helt annat tempo, en helt annan utsträckning av de centrala temana, symbolerna och tankefigurerna. Som återkommer gång på gång, oväntat, i nya kombinationer och delvis även med nya innebörder.

Svarthättan till exempel. Både en fågel, en budbärare och ett koncentrat av den pågående kampen mot den den svarta livssorg som vilar bakom allt; och mot vardagens och äktenskapets tristess. Förmodligen också nära förbunden med en annan återkommande, självbespeglande fras: ”det enda arbetet”.

Och just genom att samma fågel figurerar så intermittent och genomgår alla dessa skiftningar vinner den alltmer i självständighet. Balanserar det projekt av reduktion och kalhet som är själva bokens ram. Den är verklig, mitt i tvivlet.

Svarthättan flyger riktning
av separation då jag går

inget ärende. Ett
uppdrag, ett arbete

i den anonyma dagen.

Tvivlet, ja misstänksamheten koncentreras i en annan återkommande formulering med egenartat amputerad klang: ”tröskel av att”, måhända besläktad med Lars Ahlins beskrivning av ”attandet”: ett ”att” utan fortsättning, dock för den skull inte hopplöst, kanske en ren början.

Och i detta seriella skrivsätt blir naturligtvis också ett ord som ”du” ytterst polyfont, ännu mer än i den mystika tradition Bo Gustavssons diktning alltid tillhör: Gud; medmänniskan; den ambivalenta relationen till äktenskapet (”Du kommer in genom dörren / och vi börjar plåga varandra. Det har vi gjort i 39 år”); hänvändelser till diktarkollegor… Den enda som absolut inte tilltalas med ”du” är svarthättan. Nedanför själva duandet växer till slut ett oöverbryggbart avstånd fram, som kanske är bokens egentliga mission. Den valda, fördömda ensamheten. Interpunkterad av svarthättan och andra kontingenta varelser, till hälften symboler, till hälften strandfynd, till hälften språk.

Men ett avsnitt står ut från de andra och påminner om att Gustavsson är lika intressant och driven essäist som poet. Prosatexterna i sviten ”Det andra; det osynliga påståendet” tar upp delvis samma tematik som dikterna, men här i sättning för hel orkester, och med utgångspunkt i en tankeväckande läsning av ett musikstycke av Charles Ives. I den stillhet som framkallats och med den attentiva läsning en hunnit vänja sig vid spelar dessa sidor upp till full storm. En kan återvända till en ännu rikare läsning av dikterna och deras ökenvandriga ramprojekt.

I sin uppsats från 1939 om lyrik utan rim med oregelbundna rytmer befinner sig Brecht redan på framförandenivån, han uttalar sig inte som författare.

Vad han säger är att prosa kan underordnas en fast jämn takt för att nå fram under svåra mottagningsförhållanden, till exempel en lättstörd radioutsändning.

Takten blir då själva kanalen, som bär fram meningen, och i synnerhet teser och antiteser.

Brecht anger takten med versfötter. Det är opedagogiskt av flera skäl. Mycket bättre med taktstreck motsvarande fjärdedelsnoter:

|Ja, | wenn | die | Kinder | Kinder | blieben, | dann |

Brecht anger också att radbrott innebär cesur. Det är ett oegentligt sätt att säga att det finns en rekommendation att lägga till en tom fjärdedel | | vid radbrott. Ja, snarast att taktbaserade pauser kan sättas in var som helst i texten, varvid ny rad är en tämligen grov notation.

Den typografiska raden är nämligen ingen fast tidsenhet i detta slags dikter. Det viktiga är den jämna lunken, med dess möjligheter till oväntad variation på logisk och lexikalisk nivå: tes–antites–syntes respektive ord som promoveras eller demoteras tack vare sin position.

Lunken är dominant, vilket frigör både framförandets variationsmöjligheter och den tänkta mottagarens uppmärksamhet.

Verfremdung – från talspråkets och det muntliga framförandets konventioner (till exempel det politiska talets kadenser). För att andra slags framhävanden ska bli möjliga.

Lyrik? Ja, det också. Men framför allt en kanal (i Roman Jakobsons bemärkelse, jfr. ”Linguistics and poetics”).

”Jag närmade mig dikten av kallelse, lockelse – men med inställningen att den vore en gåta som skulle besvaras. Sen fann jag att den var ett multidimensionellt objekt, öppet för ömse användningar, kontemplativt, över tid; olika infall. Nu grunnar jag mest över dess oförutsägbara verkningar, inte bara i språket.”

Den danske poeten och forskaren Martin Glaz Serup gör i boken Relationel poesi (Syddansk Universitetsforlag) en slagkraftig genomgång av viktiga förhållningssätt inom dagens poesi, och i synnerhet dess politiska funktion.

Framställningen är stramt upplagd: ett renodlat teoretiskt ramverk, tät dialog med samtida dansk kulturdebatt och ett antal närläsningar av verk av valda poeter, inklusive två äldre föregångare.

Relationel poesi är således inte en encyklopedi, utan en undersökning på dryga hundra sidor som sätter upp sina egna gränser och därmed blir desto mer allmängiltig och inspirerande. Ett restriktivt förhållningssätt, väldigt kongruent med tillvägagångssättet hos många av de diktare han beskriver.

Den teoretiska utgångspunkten är situationisten Nicolas Bourriaud och all den kritik som hans flummiga övertro på konstens direkt revolutionära roll har framkallat. I synnerhet låter Glaz Serup Bourriaud stå i oskarp kontrast till Jacques Rancières estetiska teser och kategoriseringar.

Rancière urskiljer tre olika regimer (man kan nästan säga funktioner) för konsten, vars inbördes balans skiftar historiskt utifrån det rådande samhällets intressekonflikter. Dessa tre regimer är den etiska, den representativa och den estetiska. Och termerna är inte särskilt väl valda. Om jag rätt förstår Glaz Serups redogörelse så motsvarar det etiska konstens grundläggande produktionsvillkor och yttrandefrihetsfrågor; det representativa handlar om regler för fiktion och avbildning; medan det estetiska är nära förknippat med modernismens projekt att utvidga och omforma publikens verklighetsuppfattning.

Så griper han sig an med läsningar, och har många goda poänger.

Den första är att skapa en tradition genom att börja med två äldre poeter, Peter Laugesen och Pentti Saarikoski, och visa att deras praktik i vissa av sina verk helt och fullt motsvarar dagens bloggpoesi, i synnerhet genom ambitionen att få med allt och inte väja för det alldagliga – och att den osorterande hållningen i sig är politisk.

Den andra poängen som tilltalar mig mycket är tanken att tiden gör avtryck i ett skrivande som bygger på långa serier av tillfällighetstexter (snarare än enstaka koncentrerade statements). Jag har en stark förnimmelse av att tidens konkretisering är ett viktigt tema båda för Glaz Serup själv och för den poetiska praktik han skildrar.

De samtida poeter som beskrivs, på ett metodiskt akademiskt sätt men ändå känsligt, är UKON, Ida Börjel, Kenneth Goldsmith samt Derek Beaulieu, som via uppfinningsrika konventioner översatt dagstidningar till bokformat, ett projekt som jämförs med Börjels Skåneradio.

Och det hänger nära samman med vad jag tycker är den viktigaste aspekten av boken, nämligen påpekandet av den politiska sprängkraften hos text som sätts in i en konstnärlig ram.

Glaz Serup delar sin generations mindrevärdeskomplex för litteraturens räkning, instämmer i suckar om att litteraturen ligger minst femtio år efter bildkonsten och andra konstarter. Men det som hans skildring utstrålar är samtidigt en glad tro på att det faktiskt bara är att sätta igång och göra litteratur av det som inte räknas som litteratur. Eller som det heter apropå Kenneth Goldsmith:

…ordene hevet ud af deres sedvanlige kontekst. De får lov at optrede fremmede for sig selv, nye, så man pludselig kan se andre og måske mere taktile kvaliteter i de forskellige former, der containeraktigt udgør en del af den daglige og ellers så usynlige distribution af det sanselige. (sid. 88)

Och apropå Börjel talas det om ”en helt anden form for opmærksomhed”. Som alltså blir direkt politisk, men siktar in sig på helt andra aspekter av det politiska än vad som vanligtvis är fallet.

Bristen i boken, vilket författaren också erkänner (sid. 93) är att perspektivet är väldigt (inter-)textuellt. Diktens klangliga och performativa aspekter sätts inom parentes till förmån för en undersökning som framför allt uppfattar poesin som ett tryckt medium, ja nästan som ett format för att sätta flödet av språk och liv på pränt – och därmed fånga spåren av tidens gång.

Textligheten är naturligtvis inget stort problem, utan bara en uppfordran till andra att gå vidare och undersöka poesin utifrån samma utgångspunkter, men med hänblick på de instanser där den framförs och på så vis åter förenar sig med tidens larm, materialiserad i en historisk kropp, en röst.

Kan inte uppdraget formuleras som så: Att översätta viktiga grejer i flödet—läsningen—livet till god prosa. Och då verkligen lägga sig vinn om prosan som medium, så att den kan registrera likheter och distinktioner med alla de resurser den äger; inte minst innebär respekten för syntaxens resurser ett aktivt arbete för att inte dras ner i färdiga tyckanden. Genomtänkta satsfogningar och pigga adverbial ger bärkraft inifrån språket.

…i sin nya diktsamling Öar i ett hav som strömmar (Schildts & Söderströms, Helsingfors).

Tanka är, kan man säga, en utbyggd haiku, bestående av rader på 5+7+5+7+7 stavelser. Den lämpar sig väl på ursprungsspråket japanska, där orden oftast är enstaviga. På svenska tillkommer en massa grammatiska ändelser, vilket oftast förstör koncentrationen.

Vad Ringbom gör är att hon levererar raderna maximalt packade. Detta genom ett noggrant rytmiskt detaljarbete och en välbalanserad språkmusik, ofta med ganska vanliga ord. Resultatet blir att radernas slut liksom töjer sig, som när en simmare går in i kaklet. Vilket i sin tur får skillnaderna i radlängd att framstå som oerhört betydelsefulla. Här ett exempel, bland ett trettiotal:

Framför mig finns en
vit gardin men den ska jag
dra bort. Blå himmel
bakom. Jag är skild från den,
jag är inte skild från den

Lyssna in kraften i orden ”ska jag”; så fulla av beslutsamhet. Observera även rytmiken som uppstår tack vare radbrytningar och interpunktion. Alltsammans leder fram till det avslutande paradoxala påståendet – en logisk omöjlighet som talar sanning på ett existentiellt plan, formulerar en gåta vi har att leva med och som förstärks ytterligare av att syftningen hos ”den” är avsiktligt otydlig, som vore gardinen och himlen både ett och åtskilda.

Ringbom har alltsedan debuten med Båge (1988) odlat ett nästan koreografiskt formspråk, små språkliga och gestuella föreställningar där diktjaget är både artist och publik, och där läsaren bjuds in att dansa med. Hon har även skrivit två mycket läsvärda romaner. Detta är en av hennes allra främsta böcker, som med rätta nominerats till Finlandiapriset. Förutom tanka-praktiken rymmer boken en gripande och nära beskrivning av moderns sista tid, symfoniskt uppbyggda prosadikter och en märklig avslutningsdikt, bestående av enradingar som tillsammans summerar ett slags tårsalt efterklokhet.